Cemo

Tack så hemskt mycket för alla sms jag har fått av Er idag! Ni är nästan lika fantastiska som JAG själv!

I höstas bokade vi en resa, som vi sedan avbokade. Vi bestämde oss för att lägga allt krut
på vår långa luffarsemester i sommar istället.
Men jag pallade inte trycket. En hel vinter i grått och kallt pissande tar livet av mig.
Klockan är 04:00 och vi sätter oss snart i bilen och rattar ut mot Sturup. En sista minuten till
solen. I alla fall till en tvårumslägenhet med balkong över havet. Billies solhatt är på och bikinin
ligger i handbagaget.
Vi tänkte äta skaldjur, dricka husets röda och må fantastiskt gott!

Till veckan ska några hantverkare riva upp hela vårt badrum och lägga nytt golv.
Det är bara 4 år sedan vår lägenhet byggdes, men det är skevt, felvinklat och allt
duschvatten samlas i mitten och bildar en liten pöl. Bulten leker i den varje morgon
medan jag sätter på fejset.

Om drygt tre månader börjar Billie på dagis. Jag är otroligt nervös och uppstressad.
Dagis låter kladdigt, äckligt och skitigt. Skrikande barn som springer omkring med
vidriga matrester runt munnen och torkar bort gammal köttfärssås med med tröjärmen.
Snusk som inte ens går bort med Vanish.

Tänk om dagisfröknarna inte ens kan mata Billie ordentligt?! Att hon spiller och blir kladdig
och måste ha ombyte med sig?
Inte en enda gång på åtta månader har jag behövt byta kläder på henne efter att hon ätit.
Pricksäker som Patty den skotske snipern är jag. Mat skall in i munnen och blåbärs-
soppa går definitivt inte bort på vit silke.

Efter kinamat bör man genast borsta tänderna.

Mul- och klövsjukan härjar i klubbdunkad biff.

 

Billie beställde nya kläder på Zaras rea igår.
Sparade in en hel del pengar åt oss.

Om Billie axlar en kriminell karriär så kanske hon anklagar mig för sina dåliga vanor.
Jag snattade ju bananer för något år sedan.
Men ibland får man lite på köpet.

Billie Bandit har gjort sin första stöt.
Vi var inne på en gigantisk mataffär och jag tog ner en ny nappflaska från hyllan, som hon
fick leka med i vagnen, medan jag inhandlade en massa andra saker. Kom slutligen till
kassan, betalade, gick och mötte upp Bevan och inte först vi ska lyfta in henne i bilen så
ser vi förpackningen som hon hade tryckt ner i åkpåsen.

Vad gör man? Borde jag ha gått hela vägen tillbaka till affären, visat upp stöldgodset och
bett om att få betala?
Icke! Jag bad hennes fader att kolla efter förföljande civilvakter och hoppade sedan in i
bilen, där jag vrålade åt honom att gasa.
Spänning på hög nivå!

Jag älskar den. Älskar, älskar, älskar den. Älskar med den. -På.

Är texten för liten, så klicka HÄR.

Det är flera som har undrat över min relation till Billie idag, så nu när jag äntligen varit
ledig så har jag försökt att göra en lång historia relativt kort! (Som tyvärr blir lång ändå)

-B.R.A.
Vår relation idag är bra. Så bra som den kan bli i alla fall.
För mig (och för oss) var det otroligt viktigt att bibehålla det liv vi hade innan och det
lyckades vi faktiskt göra. När Bulten nu börjar närma sig ett år, så kan jag med handen
på hjärtat säga att det var faktiskt ingen större omställning. Men man är så inpräntad i
huvudet att det skall vara det absolut största som någonsin hänt och att det kommer att
göra livet så otroligt mycket annorlunda och bättre. Sedan kommer den dag när alla
dessa överreklamerade känslorna skall få utlopp och man bara ligger och väntar -och
ingenting kommer.


Månad sju. Två sparrisars länk till en köttbulle.


Min graviditet -ytterst viktigt rubrik.
Det kan också ha att göra med min tjockistid som var hämtad ifrån självaste Hitlers eld-
sprutande gap. När jag gick på tunga receptbelagda mediciner från vecka 11 till vecka 39.
Läkarna ville heltidssjukskriva mig från vecka 20, vilket jag vägrade och kämpade på med
mina 3-timmars dagar ända fram till den sjunde månaden.
Mellan vecka 23-27 kunde jag knappt ta mig ut till brevlådan, än mindre till busshållplatsen.
Jag kunde alltså inte gå och behövde nästan rullstol.
Under fyra månader kunde jag nästan inte utföra ett kisseri, då mitt underrede inte klarade
av fett-Bobbans tyngd, utan jag stortjöt som ett barn varje gång blåsan skulle tömmas.
Inte nog med det! Jag fick åderbråck på hela kroppen, från midjan och neråt och kontaktade
genast Plastikkliniken för ett kostnadsförslag. Skiten skulle bort direkt efter förlossningen
och jag sparade snabbt ihop 20.000 pistoler för ändamålet

PRISA HEREN JESUS! Varenda liten korvad ådra var borta en timme efter förlossningen,
trots att både hudspecialister och drabbade sa att det var omöjligt. Som jag grät av lycka!
Hela viktuppgången på 11,5 kilo var borta efter 3 veckor och jag kunde ligga på stranden
efter cirkus 4 veckor. Jag hade satsat en slant på beach 2012, men blev ändå jäkligt
stressad när jag fortfarande såg gravid ut efter en vecka...

Det jag vill komma till är att, när man har en sådan här jobbig skitgraviditet, så går man
bara och väntar och väntar på det datumet då allting "ska bli bra igen" och det fungerar
tyvärr inte på det viset.
Har man mått fysiskt och psykiskt dåligt så släpper inte det bara över en dag sådär.
Sedan tror jag att jag fick total panik för att jag inte kände som "man skulle göra" enligt alla
dessa böcker och gulligullullibullmammor. Men skit i det, det gamla är överspelat och jag
varken ångrar hur det blev eller skulle känt på något annat sätt om jag fick göra om allting
imorgon.

(Varning från mina barnmorskor: Man skall undvika att vara inne på mammaforum eller
Familjeliv.se eller läsa en massa onödigt skit. Jag missade tydligen denna fingervisning totalt)




För att fortsätta där jag var från början, så var det otroligt viktigt för oss att ha så mycket
som möjligt av sitt vanliga liv kvar. Jag hoppas att Billie, när hon är äldre, känner att vi
som föräldrar ändå alltid haft våra egna liv. Att vi fortfarande umgås med respektive
vänner flera gånger i veckan och att man inte bara är förälder hela tiden.
Jag är lyckligast av alla när Bevan kan gå ut och bara vara han. Inte någons pappa eller
någons man.
Jag önskar att min egen mamma hade haft ett lika socialt och givande liv som hon har
idag, när jag var liten. För man har mer att ge, när man får lufta, ventilera och längta.
Det enda jag inte skulle göra idag är att dansa runt med Billie på Debaser klockan 04:00
i ett otaktfullt tempo.


Men det som störde mig oerhört var att flera reagerade när Bevan var hemma på en gång
med Billie och några menade att det "är ju ändå mamman som är den viktigaste föräldern i
början".
-Hur i hela helvetet kan man resonera på det sättet? Det vore som att spotta den människa
jag älskar över allt annat i ansiktet och säga "du är inte lika bra som mig":
Ett barn får precis samma närhet och kärlek och ett lika bra omhändertagande av båda
föräldrarna, oavsett om du har något hängandes och dinglandes mellan benen eller
ovanför
naveln.
Men det beror naturligtvis vem dessa människor valt att dela sin avkomma med och jag antar,
av deras kommentarer, att de valt kompletta idioter, som inte klarar av att ta hand om det
barn de så ivrigt tillverkat.
Det enda en man ännu inte kan göra är att amma sitt barn, vilket jag valde att inte göra och
vips så var vi helt jämställda! Vi delade precis lika på allting från början, med nätter, matning
och blöjbyten, precis som det ska vara. Det hjälpte nog en hel del.


Premiär på Stråket, Östersund juli 2011


Jag hade dock aldrig någonsin klarat det själv och jag beundrar verkligen de ensamstående
föräldrar som klarar sig helt utan hjälp. Herrejesus vad Ni gör det bra!

Hur som helst så har jag aldrig haft någonting att jämföra med och det har nog bara varit till
en fördel. Jag har en kompis som har barn. Men vi har varit vänner i 13 år, så det räknas
kanske inte? Det här med mammagrupper och barnvagnsmaffian på Espresso House har
aldrig varit min grej.
Men hon har ovetandes hjälpt mig så väldigt mycket. Min pappa sa i somras att hon var stark.
Och om hon klarar av det, yngre än mig med två barn, så borde ju jag också överleva. Och
det gjorde jag. Det gjorde vi båda två!

Jag skulle aldrig kunna säga att det är "meningen med livet att få barn". Hur skulle jag kunna
lägga det på Billies axlar? Tänk vilken fruktansvärd börda att vara till för att någon annans liv
skall få mening. Kan man inte leva livet för sig själv så ska man inte blanda in andra i det.
Jag kan inte heller, i ärlighetens namn, säga att det är det bästa som hänt mig, Billie är
fantastisk och hon tillför väldigt mycket i mitt liv. Likaså gör Bevan. Men lycka måste man
väl kunna finna inom sig själv och inte genom andra. Jag är dock lycklig lottad som har de
två i mitt liv. Nästan lika lycklig är jag över mina vänner, mitt jobb, min bostad och över vår
livssituation.


Grekland, Bulten 3,5 månad

Jag älskar Billie och jag tycker så väldigt mycket om att hon är här. Att komma hem på
kvällarna och mötas av någon som skriker av lycka i soffan när jag öppnar dörren och pinnar
180 km/h mot mina fötter, gör en otroligt glad. Men om jag fick göra om allting igen, så skulle
jag troligtvis ha valt annorlunda. Om jag skulle ha skaffat barn överhuvudtaget så hade det
skett om 10 år.
Vi har provat på, gått igenom och upplevt och vi är idag båda helt överens om att det inte
kommer att hända igen. Jag kommer aldrig att utsätta mig sjäkv för ännu en graviditet och vi
vill faktiskt inte att Billie ska ha några syskon. Det ska alltid bara vara vi tre.
Blir så dyrt med flygbiljetter till fler bakdelar.

Redan innan Bille kom bestämde vi oss för att sätta undan en liten slant till henne varje
månad. Hon är nu åtta månader och har cirkus 8.000 pistoler på sitt konto. Det är lika
mycket som jag hade när jag var 18 år och det känns väldigt bra.
Är hon försvunnen imorgon så har hon säkert dragit utomlands för sitt lilla startkapital.
Suger drinkar ur en tyrolerhatt på Budapests bakgator.
Men vad ska vi göra med hennes pengar? Jag vill definitivt inte att hon bara ska få allting
i en klumpsumma när hon blir myndig, utan vi vill vara säkra på att de används till något
relativt bra och att hon är mogen nog att kunna förvalta dem. En resa jorden runt, ett
körkort eller en insats till en lägenhet är högprioriterat. Att bränna 100.000 pix på kokain
i något rödmålat VIP-rum är inte det.

Hur har Ni gjort? Bör man spara i fonder? Eller på något sorts skyddat konto? Jag är lite
inne på att börja bospara åt henne. Men kommer HSB att finnas om 20 år? Eller har ni
några annat smart tips?
Riskfonder kan vi glömma, Jag får panik när det går upp och ner. Stoppar hellre mynten
under kudden och vaknar upp med nackspärr de närmaste 30 åren.

Jag är ledig en hel helg. Både lördag och söndag. Det inträffade sist i oktober och känns
riktigt konstigt. Jag älskar ju att jobba helger och är mycket hellre ledig på en tisdag istället
för en söndag.

Jag överraskade Bevan med två biljetter till kvällens hockeymatch, så han försvann upp
till arenan på eftermiddagen, medan jag packade ner Billie i vagnen och åkte ner på staden.
Vi shoppade stretchiga strumpbyxor och sladdade sedan vi förbi hos en kompis på lite öl
och god mat innan sällskapet skulle gå ut.

Bultis var ytterst nära att bli bortadopterad till ett otroligt rart homosexuellt par på bussen
hem, då hon var helt hänförd av den ena mannen och inte kunde sluta prata.
Bra dag, bra kväll och nu kryper vi ihop i soffan med ett glas rött, lite skev makrill och
"Morden i Midsomer"
Mer ointressant än så här blir det inte.

Jag och Billie har haft en tjejdag på staden. Det är första gången på

fem månader vi är ensamma och jag var konstant orolig för att bli

haffad av pappa Polis. Barnarov och umgänge med annans avkomma.

Men vi klarade oss. Däremot så blev vi stannade inte mindre än fyra

gånger av okända kvinnor som prisade frökens skönhet.

Hon ser ut som en liten svamp i tantkläder.

Men kan sitta helt själv i kundvagnen!

 

---

Huit mois

---

I tid

---

Lunch sa vi!

---

Ärret

---

Åldersproblem?

---

Fast hos polisen

---

Körigt

---

Dagens

---

Skendräktig

---

Nyårsafton i Helsingborg

---