Cemo

Tar en liten paus och åker bort till land utan vare sig mobiltelefoner eller internet.
Tant ber att får återkomma när det finns bränsle i tanken igen och livet fungerar
som det sig borde.
Tack för alla rara sms och mail.

Billie har fått flytta in till sitt rum och vi har fått tillbaka vårt sovrum.
Efter 14 nätter i samma kammare fick det vara nog och det var dags
för henne att bli stor. Och för oss att få sova. Hon låter ju så
förbannat mycket i sömnen.

Lördagen var bra.
För oss som inte behövde sitta inne med en gnällande unge.


            

Ungen har varit förjävlig ikväll. Gnällde från den minut att folk tågade in genom
altanförren och pappa björn tvingades sitta med henne i en evighet inomhus.
Till slut hade jag glömt bort honom och när jag väl tittade till dem i sovrummet
snuttade båda två samma kudde. Livsfarligt, då han inte ens vaknar när
hennes nacke är knäckt och själen bubblar ut, likt fradga ur mungipan.
Nu ska jag tvätta bort rökoset och vinandedräkten och krypa ner i vår säng.
Denna natt är det min tur att sova...

Jag har stirrat mig blind på bilden som jag mms:ade in igår och det är fortfarande lika svårt att
förstå att vi bor här. Och har bott här de senaste fyra åren, men bara glömt att uppskatta det.
Därför lägger vi ut den varje dag under de kommande 18 månaderna, tills vi spyr på skiten.

På tal om spya så gick gårdagskvällen utmärkt!
Jag har ju inte varit högtidligt berusad sedan i slutet på augusti 2010 och var rädd att bli
placerad i en taxi hem till radhuslängan redan efter 2 öl, men jag var i fantastisk form! Kunde
inhalera precis samma mängder spiritus som vanligt och började sluddra när klockan slagit
midnatt. Precis som det skall vara!
Ikväll får vi angenämt besök och Pinnen står för grillandet. Klarar tant en två-dagars så här
2 veckor efter förlossning?

Under gårdagen satt jag på internet och letade efter barnpassningsfirmor eller nannys eller
vad de nu vill kalla sig. Då vi har närmsta familjemedlem på 120 mils avstånd, är det i stort
sett omöjligt för oss att kunna ha lite egentid för oss själva. Det är så väldigt många som
tycks glömma bort varandra när de fått barn och låter allting kretsa runt den nya medlemmen
i familjen.
Vi har bestämt oss för att det absolut inte ska bli på det sättet och för att alltid vara kära i
varandra. Det var ju därför grisen blev till från första början. Så av den anledningen behöver
vi tid på egenhand, som inte involverar blöjbyten, flaskvärmning och tvättning av nerspydda
kläder.

Dessvärre har alla firmor ett standardpris på 150 kr/timmen efter skatteavdrag, vilket är
alldeles rimligt. Men om vi ska kunna gå ut och äta och ta någon öl så blir det helt plötsligt
600-700 kr, förutom minst lika mycket för mat och dryck. Sådant har man bara råd att unna
sig en gång per månad.
Så om någon timme kommer gudmor Karin hit och jag planerar att sätta henne i drillning.
Temperatur på maten, antal rapningar och blöjbytesknep. Sen lämnar vi av grisen hos henne
i Slottsstaden var och varannan dag. Vi har mycket kärlek att ta igen.


Precis så här skall det alltid vara.

Vi var nere vid badplatsen bortanför oss förra veckan.
Och ja, klockan är över 03:00 och jag har just sett ännu ett avsnitt
av MacGyver och fyllt ungen med tre gånger så mycket mat som
hennes beniga kroppshydda klarar av. Förhoppningsvis kan det få
henne att somna om innan Morgonsoffan...

Jag har tvingats inse att det inte finns några som helst likheter mellan
mig och Billie Elise. Speciellt inte i den kulöra jämförelsen.
Jag är vit. Hon är svart. -och troligtvis inte min.
Bevan måste ha varit otrogen.

Den tredje lådan i min garderob består av underkläder som jag inte har kunnat
använda sedan i höstas. Hela kroppen svällde som bekant upp och jag gick från
75A till 75C över en natt. Och avskydde varenda sekund. Så efter att ha bölat
i alldeles för många månader, kom det heliga ögonblicket då en barnmorska
knackade på dörren några timmar efter Billies födelse för att ge mig två piller
som stoppade både mjölk- och hormonproduktionen. Tretton dagar senare har
jag äntligen öppnat den magiska lådan och kan använda allt. ALLT!
Halleluja och hela helvete, vad glad jag är!

Här Sandra, har du kycklingen i en kupad hand! Nästan i alla fall...

Jag har bakat chokladbollar och lagat kycklinggryta till min man när
han kommer hem från jobbet idag. Det är det minsta han är värd.
Jag hade aldrig överlevt det här utan honom och det är tack vare honom
som vårt liv går framåt. Han är till och med mer mån om att jag får sova
än att han själv är utsövd, trots att han kliver upp vid 05:30 varje dag.
Kan inte förstå hur jag kunde ha sådan tur!

Vi har varit på BVC och vägt oss idag. Ja, både Billie och jag. Hon har gått upp ända till 3400 g
och ligger bara lite under genomsnittsungen. Men så är vi ju beniga i vår familj.

Hon trodde inte alls att jag var mer deprimerad än vad som är normalt och jag kom fram till
att det är ungefär som med blodpudding. Det här med mig och mitt barnförakt alltså. Det är ju
inte så konstigt att jag inte är överlycklig och tycker det är roligt när jag alltid har avskytt barn.
Ungefär som när Du ska lära dig att äta just blodpudding. Eller kåldolmar eller paltbröd eller
vad i hela helskotta det nu är Du vomerar av i smyg och nu ska lära dig tugga och svälja. Inte
bara lära dig äta, du ska dessutom lära dig att tycka om det också. Klart som korvspad att det
inte går över en natt.

Jag trodde att jag skulle vakna upp dagen efter Billie var född och helt plötsligt tycka om barn.
I alla åldrar. Men det var inte riktigt så lätt.
Nu ska jag lära mig att tycka om den här grisen och det får ta den tid det tar, men alla andra
ungar ger vi blanka fasiken i!

Bevan börjar jobba idag och någon sorts vardag skall infinna sig.
Det tyckte inte grisen, som började med att kaskadspy över hela sig själv,
över hela mig och genom sängkläderna ner till madrassen, som i skrivande
stund snurrar runt i tvättmaskinen.
Av med kläderna och två nakna damer försöker tvätta sig själva i duschen.
Väl ute och handdukstorra bestämmer hon sig för att kissa. -På mig.
In i duschen igen för ännu en genomsköljning och upp på skötbordet för
att torka. Då trillar den fruktansvärt illaluktande naveln av och det var
min tur att hulka.

För en vecka sedan började vi att ge Billie magdroppar en gång om dagen och vår
skrikbebis som hade hysteriska vrålanfall i 7 timmar i sträck, har nu förvandlas till
världens snällaste. Hon gråter aldrig längre. Inte ens när man byter på henne eller
trycker in hennes spretande armar och ben i pråliga klänningar och för stora koftor.
Hon äter, sover i 4 timmar, äter, sover i 4 timmar till och så håller det på dygnet runt.
De få timmar hon är vaken ligger hon i babysittern och tittar sig tyst omkring.
Det vore fenomenalt fint om hon kunde fortsätta så här, så kan vi göra
saker varje dag och jag slipper känna mig så fastkedjad. Gå på museum, 
hänga på stranden, prova nya lunchställen och träffa vänner. 

Fröken Molin har för övrigt bytt sin första bajsblöja idag. Ja, hon är 11 dagar
gammal, men jag har liksom inte känt att det varit min grej...

JAG SMALAR IN MIG!
-9 kilo på 10 dagar, utan att röra mig ur fläcken.
Om tre veckor kan jag börja jogga och röven
skall bli tightare än en flickstjärt i trikåer.

Frukost á la 2001.
När Billie har somnat smygröks det. Vi har då exakt 3,5 timmar på
oss att tvätta händerna.
De bästa minnena jag har från Torvalla och tiden när jag bodde hemma,
var när jag var 15 år gammal och mina föräldrar åkte på jobbet tidigt på
morgonen och jag smög ut på altanen i vintermörkret för att tända den
första morgoncigaretten. Jag satt nedkrupen i trädgårdsmöblerna för
att ingen granne skulle se mig och blossade som aldrig förr.
Sedan blev jag 17 år, flyttade hemifrån och kunde suga tobak i total frihet.

Vi åkte både buss och tåg för första gången idag.
Promenerade omkring på staden och handlade kläder i några timmar
och sedan satte vi oss på torget och drack  ljuvlig öl i solen.
Det är otroligt skönt att vi lever precis som vanligt, som vi gjorde
innan grisen blev till. Förutom blöjbyte och matning på Åhléns
handikapptoalett. Hon gör inte ett ljud ifrån sig.

En vecka har gått och det börjar synas vart det inte gick att sätta dropp...

-Är du gravid?

Grannens unge tittar undrande på mig när jag, i min största tunika, lastar ur bilen fem dagar
efter Billies födelse. Helvete vad jag avskyr det här!
Jag hade väl räknat med att magen inte sjunker in över natten, men inte med att gå runt med
världens största fetfläbb dallrandes över hela kroppen är inte så poppigt...
När vi lämnade BB hade jag gått ner 6 kilo och har nu 5 pannor kvar att slita bort. Vilket är
ganska svårt, då jag varken får träna eller ta längre promenader först om 3-5 veckor, då snittet
har läkt.

Hur som helst så var mitt mål att komma i gravidjeansen stl. XS efter 2 veckor, vilket jag inte
gjort sedan i februari. I förrgår, efter 6 dagar,  ålade jag mig in i dem, efter en hel del besvär.
Knappen går inte att knäppa och gylfen går inte att dra upp, men de sitter!

Billie fick sina första presenter i förrgår. Gudmodern och urmodern Karin hade pillat
ihop en hel skattkista med fina saker och kläder. Av alla tjejer på jobbet fick vi
blommor och hennes första Converse! Det sjunde paret i familjens skohylla.
Igår kväll kom även ett paket från farmor och farfar.
Bortskämd skall hon vara!


             

DAGEN D -då Billie kom till världen.

06:20 Klockan ringer och jag hoppar in i duschen och renskrubbar mig med desinfektions-
svampar. Försöker väcka Bevan när jag kommer tillbaka till rummet, vilket inte var det lättaste.
Han har som vanligt snarkat sig igenom natten. Jag tar två tabletter Panodil.

07:15 Två sköterskor kommer in och sätter kateter med tillhörande påse eftersom att jag inte
kommer att kunna ta mig till toaletten det närmaste dygnet. Nu upptäcks det att jag har
nagellack på tårna, vilket jag inte ens hade tänkt på och det springs efter acceton. Vi blir sena 
till operation.

07:30 Jag rullas upp i sängen och Bevan får byta om till utomordentligt snygga scrubs! Vi blir
kvar i någon sorts väntsal tillsammans med en massa andra patienter i sängar som också ska
opereras för diverse saker. Jag har fortfarande inte känt mig nervös ännu.



Runt 08:10 körs vi in i operationsrum nummer 10 och jag får kliva ut ur sängen och hoppa
upp på operationsbordet, där en narkossköterska sätter dropp. Det kommer hela tiden in
nya människor i rummet och slutligen kommer även den läkare som ska ge mig ryggmärgs-
bedövningen. Jag får sätta mig upp och krypa ihop så mycket det bara går och känner
knappt när han sticker. Bra gubbe!

08:30 Nu är all personal på plats och har presenterat sig. Hela åtta stycken och det känns
otroligt löjligt att halva personalstyrkan ska finnas därinne bara för lilla mig. Jag är nu helt
bedövad från magen och neråt och kan inte röra på fötterna. Någon börjar rengöra min mage,
medans ett skynke spänns upp nedanför halsen på mig, för att jag och Bevan inte ska kunna
se vad som händer nedanför.
Nu märker jag att han är nervös. Jag är fortfarande helt lugn, älskar känslan av epiduralen
och pratar om Mums-mums.

08:52 Jag känner helt plötsligt hur ryggen lättar från britsen och att någon bökar omkring runt
magen. Jag antar att de känner efter hur hon ligger innan de ska sätta igång, när en sköterska
bredvid mig säger "Nu är bebisen snart ute".

08:54 Billie Elise Bevan börjar skrika.
Bevan får gå med till ett bakre rum tillsammans med en barnläkare och lite annat folk för att
klippa hennes navelsträng och ta någon spruta. Han kommer tillbaka efter någon minut och
säger att hon mår bra. Min första fråga var naturligtvis "Är hon tjock?" och följdfrågan "Vilken
hårfärg har hon?".
Han frågar om jag vill se henne på en gång eller vänta tills i uppvakningrummet. Jag känner
att jag vill vänta och han följer med läkarna för att väga och mäta henne, vilket han tyckte
kändes konstigt då han ville vara kvar med mig.



09:05 Jag ligger kvar själv och filosoferar om allt mellan himmel och jord medan de syr ihop
lager för lager. Jag trodde att det bara var att sprätta upp huden, dela på magmuskeln, öppna
livmodern och slita ut ungen, men vi får två dagar senare hela operationen förklarad för oss 
av kirurgen som genomförde den och det är tydligen ett sjuhelsickes jobb! De måste igenom
flera olika lager av hud och vävnader och flytta på en massa andra organ och sedan ska de
rensa ut allting därinne, innan de sätter igång att sy igen alltihopa igen.

All den personal som är kvar i rummet kommer fram och gratulerar och jag förstår ingenting.
Grattis till vadå? När jag är helt klar kommer två barnmorskor och hämtar mig och rullar ner
sängen till ett vanligt förlossningsrum där Bevan sitter med henne i famnen.
De första två timmarna vill jag inte ens titta på henne.



Med facit i hand så hade jag aldrig velat ha något annat än en kejsarsnittsförlossning.
Jag hade aldrig klarat av att slita som ett djur i så många timmar och sedan få upp något kletigt
och äckligt på bröstet och låtsas vara jätteglad, när jag egentligen bara vill skrika "TA BORT
HENNE". Det hade säkerligen bara gjort att jag tagit mer avstånd ifrån henne och det hade tagit
mycket längre tid att acceptera henne.

Nu fick det ta den tid det tog och jag har det hellre kämpigt efteråt, när jag kan titta på henne
och veta varför jag gör det här. För kämpigt blev det.
Morfinet som jag fick när förlamningen börjat släppa, gjorde mig hög som ett hus i 5 minuter
och sedan släppte den och jag började att må vansinnigt illa.
När man gör ett kejsarsnitt så får man mediciner för att livmodern ska dra ihop sig väldigt
snabbt, vilket kan kännas som vanliga värkar. Mina kom med några minuters mellanrum och
till sist hann den första inte ens gå neråt igen innan nästa kom och eftersom att morfinet inte
verkade, så tuppade jag av och började sedan att kräkas.
Och att vända ut och in på en nyopererad mage med flera lager av ihopsydd vävnad är inte så
festligt.



På kvällen kom två sköterskor in för att försöka hjälpa mig på fötter. Ligger man för länge så
finns det en risk för blodproppar och man brukar alltid försöka stå upp och röra sig lite redan
efter några timmar.
De lyckades resa på mig och jag kunde ta två-tre små steg innan jag var tvungen att lägga mig
igen. Det var inte först nästa dag, efter flera försök och ett antal svimningar och kräkningar, som
jag kunde ta mig till duschen och gå på toaletten.
När jag vaknade på lördagmorgon var allt som bortblåst och jag studsade ur sängen och
bestämde mig för att åka hem. Vi hade faktiskt gärna stannat kvar längre, eftersom att
personalen var så vansinnigt ljuvliga och vi hade det rätt mysigt inne på vårt lilla rum, men
jag längtade till frisk luft och vår uteplats.

Så för att sammanfatta våra dagar i Växjö:
ANFÄKTA OCH ANAMMA, VAD FÖRBANNAT FINT!
(Men nu skaffar vi preventivmedel på livstid)

Vi har haft en superskön måndag!
Hämtade upp Karin och körde ner till Kallbadhuset, där vi tog en
välförtjänt pilsnerdryck och käkade lite.

       





Billies första möte med gudmor af Riddersporre, minus af:et.
Första mötet med omvärlden överhuvudtaget.

Honan ser ut som en hane, har rivit sönder halva anletet och
hickar utan att förstå något alls.

"FYRA! Det är bara FYRA fingrar säger jag ju..."

Mitt kylskåp innan Pinnen...


 
Vårt kylskåp nuförtiden.

Nu är det under 75 timmar kvar innan buken bara är ett sladdrigt, degigt och
flottigt minne utav sitt forna jag. Den totala viktuppgången landade på cirkus
11,5 kilogram, vilket jag får vara väldigt nöjd med. Skulle läkarna slinta med
redskapen och råka knipsa kroppspulsådern istället, så sprutar det säkerligen
ren choklad åt alla håll. Jag har ju tryckt godis vareviga dag, vilket jag gjort
under de senaste 5 åren.
Men från och med tisdagkväll intagas icke en sketen pralin till. Ni ska få
se maken till utomordentlig självdisciplin!

Hon är beräknad till ca 3550 gram när hon plockas ut och det ska bli
oooolidligt spännande att se vem som har rätt. Jag tippar på lite mer.
Man borde kunna sätta pengar på sådant här.
Jag undrar hur länge det hade tagit om allting hade fått gå på naturlig väg?
Det är lite som att spela vändtia och välja att inte ta upp chanskortet.
Man vill väldigt gärna dit och kika på det ändå.
Men tre veckor till hade jag aldrig klarat. De här 9 månaderna har
definitivt varit den värsta perioden i mitt liv och det finns ingen som
är gladare än jag att de snart är avklarade.
Nu ska ett helt annat liv börja.