Veklingen
Vet inte alls vad som hände idag.
Jag och Karin shoppade barnkläder och till Billie blev det blev en
blommig byxdress och en kofta. Inte först jag kom hem så insåg jag
hur otroligt tjejigt det såg ut. Jag som alltid har avskytt allt som
är puttenuttigt och i början handlade vi bara könsneutrala kläder,
likaså gav henne ett könsneutralt namn.
Nu när jag tittade i hennes garderob hittade jag hela tre st klänningar. Dock bara sådana
saker som jag själv vill ha på mig, men ändå.
Damer och herrar, jag har blivit svag. Svagsint och vek. Och det gör mig inte ett dugg!
Men några fjantiga barntryck, nallebjörnar eller rosa volanger blir det definitivt aldrig.
Heroinavvänjning
POOOOP!
Jag har glömt att hämta ut ny medicin och tänkte att det är väl
lika bra att sluta med den, nu när det bara är drygt 30 dagar
kvar. Trodde jag.
Igår kväll, 12 timmar efter den sista tabletten, började jag att
kräkas igen och är helt utslagen idag.
Jag har tuggat piller för mitt gravitidetsillamående ända sedan
i höstas, efter att Bevan hittade mig på toaletten hysteriskt
skrikande, nerspydd och med blod i halva ansiktet. Jag kräktes så våldsamt att jag slog hål i
huvudet i toapappershållaren.
Det tog 2-3 månader innan medicinen började verka och jag har flera gånger försökt trappa
ner från 6 st tabletter om dagen till 1-2, men det fungerar aldrig.
Nu ska jag kasta mig på bussen ner på stan, spurta in på Apoteket och plocka ut hela deras
innestående droglager. Sedan ska det mötas upp på lunch, provas skor och köpas blommor.
Tills dess ska jag vara i fin form igen!
Skulle jag förresten ha testats för amfetamin någon gång under det senaste halvåret så hade
det tydligen gett utslag.
Ska undvika att gå loss på scenen nästa gång vi är på teatern...
Förskräcklig visit
Gårdagens besök i Ystad gjorde mer skada än nytta.
Inte själva förlossningsdelen, vi har ju redan tackat ja till kejsarsnittstiden i Växjö och har
Ystad mest som en backup-plan "om hon har bråttom och vi inte hinner köra 20 mil".
Men jag kände verkligen sådan otrolig ångest för att bli någons förälder.
När vi gick förbi familjerummet och någon unge började skrika så utbrast alla "Ååååh..." och
såg sådär löjligt lyckliga ut, medans jag hyperventilerade inombords och ville slå ner varenda
jäkel med den största slaktarpåken pengar kan köpa. Sedan ville jag slita loss den här
lösmagen och svepa 13 shots på närmaste bar och gå bärsärkagång på Hemköps kundtoalett.
Vad är det för fel på mig?! Jag måste vara alldeles för ung för att bli gammal.
Jag längtar så otroligt mycket efter henne, men jag har aldrig känt mig så låst och
icke-levande som jag har gjort de senaste månaderna
Det enda positiva var att alla andra såg ut som köttbullar. Riktigt helrunda, blankpolerade
köttbullar. Bevan tittade sig omkring och såg sedan på mig och tänkte att "något måste vara
fel". Ändå var jag den med kortast tid kvar.
Sådant gör en lite glad. Även om det var väldigt tyst i bilen på vägen hem.
ROADTRIP!!
sp_a2118_140371413.jpg)
ROADTRIP!! Vi ska på Öppet Hus på Ystad BB.
Hittade just en cd i bilen med 91 låtar -bara KEN RING.
Livet är ljuvligt!
Nära döden pt.2
Det här är så fruktansvärt typiskt mig.
Skulle spika uppe i taket ovanför vår säng, där jag inte når riktigt. Så jag tar pallen
till min älskade fårskinnsfåtölj, ställer den i sängen, klättrar upp och börjar hamra.
Vid den fjärde spiken vickar hela schabraket och jag faller från pallen, ner på
sängen, skrapar i ryggen längs sängstommen och landar i en hög på golvet.
Jag lyckas ta mig upp, sträcker mig efter telefonen och ringer Bevan helt hysterisk.
Och jag kan inte för allt i världen förstå varför han inte bryr sig om att fotpallen
är totalt demolerad, utan bara frågar om jag landade på magen.
Som tur var så var det bara byxorna och huden på ryggen som
gick sönder och 10 minuter senare var jag uppe och klättrade
igen. Denna gång på en stol. I Sängen.
Mindre intelligent.
Nu har jag lipat i närmare en timme över den sak jag älskat allra
mest i vårt hem och vårdat otroligt ömt.
Hela 1,5 månad fick vi tillsammans.
Fåtöljen, pallen och jag.
Den första drömmen
Jag har nu drömt min första dröm om Billie!
Konstigt att jag aldrig gjort det innan, eftersom att jag alltid drömmer tre st mardrömmar varje
natt och har gjort det de senaste 6-7 åren.
Hur som helst så hade jag med henne till några vänner i vagnen och skulle lyfta upp henne för
att hon inte skulle bli så varm. Då visar det sig att hon först har rosa kläder på sig, att hon har
små fyrkantiga knappar för ögonen för att dölja hennes skelögdhet och dessutom har en rejäl
skepparkrans på huvudet, med 1 dm långt brunt hår längs sidorna och röda sårskorpor ovanpå
den kala hjässan.
Jag fick panik och försökte desperat få på henne en liten virkad mössa över flinten, som inte ville
sitta, och jag la till slut tillbaka henne i vagnen med en filt över, för att inte skämmas.
Är det här straffet för att jag fortfarande inte tycker att bebisar är söta? Eller beror det på att vi
numera har börjat kalla henne för "Bulten" i tron om att hon kommer att bli en fet mobbare med
fräknar och hängselknickers.
Min käre man är dessutom orolig för mitt frenetiska morotstuggande och är helt övertygad om
att hon kommer att få morotsfärgat hår. Då ska vi tydligen skicka tillbaka henne. Inte mig emot.
Jag är livrädd för rödtottar.
Hurtig och klämkäck
Jag ser ju helt vansinnigt sportig ut när jag beger mig utåt landet.
Idag blev det en hel mil och jag fick driftigt sällskap halva vägen.
Kan man bli av med gravidkilona redan innan ungen är ute?
Varje kvinnas dröm
Vi kröp ner i sängen redan vid 18:50 igår, med förhoppning om att jag skulle få sova lite mer än de
vanliga 4 timmarna, eftersom att jag oftast vaknar vid 03 och inte kan somna om.
Bevan låg och läste medan jag försökte somna. Till slut lägger han ifrån sig boken, borrar in huvudet
i min nacke och säger:
-Åh, du luktar precis som min mormor.
Spiken i kistan...
Vårväder
Har suttit ute i solen halva dagen och skrivit i Billies dagbok. Min dagbok
till henne alltså. Idag handlade det mest om vädret, att jag måste sluta
svära så förbannat och att jag är så alldeles hemskt kär i hennes fader.
Sedan åt vi middag i vår nya utemöbel.
Det smakade vår, vitlök och köttigt.
Resesängen
Det tog ett tag innan Billies "hundkorg" blev klar, men igår tog jag äntligen
tag i det sista knåpandet och vi blev spektakulärt nöjda!
När hon är riktigt liten så är kanterna ihopdragna, så att
det blir trångt och mysigt.
Och desto mer hon växer så släpper man bara efter på snöret och sängen
blir mycket större. Perfekt när vi ska på semester i sommar och på
morgonen när Pinnen åker på jobbet, så kan hon ligga bredvid mig
i sängen utan att jag behöver vara livrädd för att rulla på henne och
knäcka vartenda revben i hennes arma kropp.
Precis likadan som den vi såg på babybutiken för 900 kr.
Den hemmatillverkade kostade oss bara 95 bagis och jag fick
något att pyssla med för en stund.
Bra där.
Vår helg
Vi har varit på Ica Maxi för att storhandla i helgen och hela kalaset slutade
naturligtvis på 4000 pix, eftersom att vi hittade svarta möbler till vår
uteplats, trots att vi tänkte vänta med det till nästa månad. Nu ska
jag bara sy ihop lite dynor och kuddar.
Vår ytterdörr med Pinnens nya kruka. Vi svängde in på Ikea för att inhandla
ett ihopfällbart skötbord och en badbalja, men han ville slutligen handla
växter för hela kapitalet. Så småningom ska hela uteplatsen vara grön.
Jag har för övrigt varit i fint flås hela helgen.
Promenerade omkring i Kamprads borg och på Biltema i högklackat och imorse
kunde jag jogga de första 1,5 kilometerna och gå de resterande 5 km i rask takt.
Det är fasiken inte illa för en fetkorv i åttonde månaden!
För en månad sedan kunde jag ju inte lyfta benen mer än 5 cm och fick
knappt på mig skorna själv.
Är det slutspurten som ska vara den enkla delen?
Vaknade vid 07:15...
Vaknade vid 07:15, drog på mig träningskläderna och gick ut.
Nu vill jag inte gå hem.
Kloka ord
Jag träffade en sådan jäkla bra läkare i Ystad häromdagen och vi började prata om allt mellan
himmel och jord och hon talade om att det inte alls är så självklart att älska någon som man ännu
inte har träffat.
Det är faktiskt precis så det är och jag behöver inte alls tro att något är fel för att jag inte känner
så mycket än och mest tycker att det är irriterande att hon ligger där inne.
Det är ju lite som att ha en alien inuti kroppen, som inte gör så mycket gott alls. Man förstår nog
inte riktigt först hon är ute och man inser att det faktiskt var en människa stökade omkring i buken.
Jag blir bara så trött på allt puttinuttigt man läser i tidningar och människor som tycks ge upp
hela sina liv bara för att de ska få barn. "Strunta i det och fortsätt att leva era liv precis som ni
alltid gjort, även när hon är här" sade denna galanta kvinna.
Det har vi båda två sagt hela tiden. Att det är hon som kommer in i vårt liv och får växa upp och
anpassa sig efter det. Inte tvärtom.
Jag är så van att gå och sätta mig på en uteservering och ta ett glas vin eller två efter jobbet och
att slinka in på någon pub för att avrunda dagen på stan. Träffa lite folk och bara må gott och det
kommer vi fortsätta med, precis som vanligt.
Så det känns lite lättare nu. Vi tar en dag i taget och varje gång det känns jobbigt går jag in och
pillar bland hennes saker och övertygar mig själv om att hon i alla fall blir en välklädd unge.
Inga små fjantigt blommiga rosa kreationer med äckeleffekt här inte!
För övrigt så gick mötet i Ystad kanonbra!
Vi gjorde för- och nackdelslistor med mitt
kejsarsnitt och hon tog sig verkligen tid att
förklara allting väldigt noggrant, något som
tre läkare i Malmö aldrig brytt sig om.
Personalen var jätterara och på vägen ut
blev jag stoppad av en annan läkare som
ville ge mig en rundtur runt förlossningen
och BB-avdelningen.
Det kan mycket väl bli så att fröken Billie
möter dagsljuset där nere. Men vi
bestämmer inget först en vecka innan det
är dags!
Lördagsnäcks i pregoland...
Lördagsnäcks i pregoland, iskall öl och lufttorkad spansk korv, precis som vanligt.
Förutom att ölen är alkoholfri och korven legat i frysen den senaste veckan.
NÄSTAN som vanligt alltså.
Ett kommande TV-förbud?
Vi brukar bara titta på TV ungefär 1-2 gånger i veckan, förutom nu när det har varit väldigt mycket
skidåkning och vintersporter. Istället sitter jag ofta och trampar på symaskinen vid köksbordet och
Bevan sitter mittemot och läser eller pysslar med annat.
Kvällarna blir så väldigt mycket längre och skönare om man inte har TV:n påslagen och man pratar
faktiskt med varandra. TV i sovrummet har jag aldrig någonsin haft och det kommer aldrig heller
att inträffa. Någon sorts fristad, där man bara är med varandra, måste alla ha.
För att komma till sak så slog jag på dumburken under gårdagen
när jag inte hade sovit på 48 timmar och började genast att leta
efter Tv4 Fakta. Dessvärre var kanalen bortplockad och ersatt
av 7 st barnkanaler.
Tre olika Disneychannels, två olika Nickelodeon, Cartoon Network
och slutligen någon kanal som bara visar alla gamla
favoritprogram som gick när jag var liten, så som Scooby Doo,
Familjen Jetson, Räddningspatrullen osv.
Det här kan bli livsfarligt...
Kraftlös och härsken
Plocka ut fanskapet NU!
Dra åt helvete vad less jag är. Less och förbannad och riktigt folkilsken.
Varför i helvete tänkte jag inte efter innan vi sa att vi skulle behålla henne? Att skaffa barn är bara ett
idiotiskt "ska-ha-begär" som människor drar på sig när de lider av total tristess i livet. Som den där
jättegulliga hundvalpen som sedan blir stor och ingen vill gå ut med den. "Det lät som en bra idé först".
Jag hatar att ha så förbannat ont hela tiden, att vara konstant äcklad av sig själv och inte kunna göra
ett skit åt att alla kroppsdelar sväller åt alla håll och låren vräker ut sig över hela stolen, så man skäms
bara över att sätta sig ned. Att hur mycket man än sträcker på sig så finns den där förbannade
dubbelhakan där ändå och det blir inte bättre av vetskapen om att det är så många veckor kvar för
fettdepåerna att lagras och huden att hänga ännu längre ner än vad jag trodde var möjligt.
Varför i helvete är det bara jag som ska drabbas av all skit, när han inte behöver lida ett fysiskt dugg?!
Och jag får inte ut en enda sak mer utav allt detta än vad han får. Jag ska dessutom ha ett straff,
som grädde på moset, genom att vara totalt utblottad ett år framöver och sitta här som någon
prydlig, uttråkad hemmafru à la 1968, som slutligen hugger ihjäl både ungen och gubben när den
bakre hjärnhalvan är tillräckligt understimulerad.
Allt är så vansinnigt orättvist och idag är jag är så fruktansvärt förbannad att jag varken kan prata
eller titta på honom. Och nej. det är inte hans fel, men jag har ingen annan att ta ut det på.
Det här är definitivt det värsta jag någonsin utsatt mig själv för och varannan dag så ångrar jag mig
så totalt. Det enda som gör saken ännu värre är när folk säger "Men vänta tills du ser henne".
Det finns verkligen inget så idiotiskt och korkat att säga till någon som är mitt upp den värsta perioden
i det hittills så halvlånga livet.
Och även om jag sedan tittar på henne och känner allt det där som man så fint ska känna, så tittar jag
sedan upp på honom med långt utvecklad bitterhet och känner "Vad har du gjort för att förtjäna det
här då?"
Nej, sådana som mig är absolut inte lämpade till att ha barn.
Jag är alldeles för egenkär och har ingen lust alls till att förfalla, så som 98% av alla andra föräldrar ser
ut att ha gjort.
Jag lyssnade ju på mig själv alldeles utmärkt under de första 24 levnadsåren, men sedan måste något
ha gått förargligt mycket snett.
ANVÄND PREVENTIVMEDEL, är slutligen allt jag har att säga.
Jag har smygbantat hela eftermiddagen och går nu ut och blossar på den där cigaretten jag gömde
under krukan för någon månad sedan. Som en 3-åring i trotsåldern. Precis där jag vill vara.
Sitter på tåget mot Ystad ...
Sitter på tåget mot Ystad för ett möte på förlossningsavdelningen.
Skåne är klarblått, varmt och blommigt som vanligt!
Dampbarn?
I förrgår var jag hos vår barnmorska för att lyssna på Billies hjärtljud, vilket visade sig vara
helt omöjligt. Ungen kunde inte ligga still i mer än 3 sekunder och sparkade och fäktade hejvilt
åt alla håll och kanter. Barnmorskan, som först inte kunde sluta skratta, skakade slutligen på
huvudet och sade "Men herregud, lilla vän..."
Så här har det varit hela tiden och det är lika svårt varje gång att försöka få något riktigt mått,
eftersom att hon envisas med att ligga på tvären eller snurra runt runt, för nöjes skull.
De senaste dagarna har jag börjat misstänka att hon kanske har ADHD eller i alla fall en halv
släng beteendestörning, eftersom att hon aldrig någonsin är stilla.
Inatt vaknade jag klockan 01:00 och somnade aldrig om. Det gjorde inte hon heller. Nu närmar
sig klockan 09:00 och hon har inte lagt ner sina ytterst välplanerade försök till att tränga sig
ut ur min hud och sätta upp en hejdundrandes Riverdanceshow på närmaste teaterscen.
Jag börjar att bli blå...
Den ekonomiska berg- och dalbanan
Att få en lönespecefikation på 6000 bagis när de precis har chockhöjt
vår hyra till 7800 kr kändes väl sådär.
Desto roligare var det att logga in på Skatteverket och se att jag får
tillbaka hela 6500 pistoler i juni!
Det räcker gott och väl till en inträdesbiljett på Kolmården. Har han
tur så bjuppar jag.
Jag har suktat efter...
sp_a2098_139103730.jpg)
Jag har suktat efter jeans så vansinnigt länge nu och den senaste veckan har min längtan
efter trånga, skavande, stela byxor varit helt enorm. Så imorse slet jag på mig mina
bakisjeans, som jag inte sett röken av sedan oktober, garderade med tvåhundra
gummisnoddar och klampade iväg till jobbet. De sitter kvar än...
Klänningen
För ett tag sedan hittade jag en jättefin klänning på nätet, som jag önskade mig
av Bevan i "Tack-för-bra-förvaring-av-mitt-barn-present".
Enligt vår barnmorska så har jag fått slita mer ont än vad 95% av alla andra
gravida gör och jag förtjänar guld och gröna skogar för mitt hundgöra.
Så att be om en liten klänning är egentligen det minsta jag borde kräva.
En kolonilott eller en gummibåt förtöjd i Västra Hamnen kanske vore något?
Hur som helst, när vi nu var i Göteborg, så råkade jag naturligtvis springa
på den här klänningen i ett skyltfönster, provade den och försökte blunda
för svulstig buk och enorma spenar, la undan den i mitt namn och ringde
för att tipsa honom.
Nu ligger den fint inslagen i silkespapper, i en svart kartong med vackra
band, längst uppe i hans garderob.
Tror jag. Jag vet ju inte om något alls...
Det är fenomenalt glada...
sp_a2093_138935680.jpg)
Det är fenomenalt glada miner i Skomakarebyn idag!
Strålande sol och jag är på väg ner på staden för att byta storlekar
på lite kläder. Ska ungen vara så där tjock så måste vi nog tänka om...
Wiiiieee!
Billie Bulvan har blygdläppar.
Tjockiskinder och väldigt mycket hår på huvudet.
2,2 kilogram och beräknas väga 3,7 kilo vid ploppningsdagen.
Kommer ni ihåg att jag hade velat göra ett ultraljud i 3D/4D?
Det visade sig att man gör det som rutin här på sjukhuset i Malmö!
Dessvärre ville tjockisen inte ligga still och skulle envisas med att ha
armen för ansiktet hela tiden, så det gick inte att få till några bra bilder.
Och att försöka fotografera ett fotografi är inte heller det lättaste.
Men ni ser ju lite grann hur klumpen kommer att se ut.
Eller som hennes fader så gentilt uttryckte sig:
"En redig köttbit"
Sista ultraljudet
Tjockisen där inne verkar vara en tunnis. Det är bara mina lår som växer nuförtiden.
Om någon timme ska vi få se henne för första gången sedan i början på december.
Sista ultraljudet innan hon plockas ut om 6 veckor.
Och jag är livrädd.
Inte för att de ska hitta några fel, utan för att hon plötsligt ska ha fått en släng av
svajande könsidentitet och bestämt sig för att ha en snabel istället.
Trots att två läkare, två gånger tidigare hävdat bestämt att det
är en hona. Vår hona.
Håll tummarna för oss nu.
Vår helg
I väntan på tåget i Malmö, årets första mjukglass och Göteborgs central.
Vansinnigt tur med vädret hade vi, men tanke på att det var snö på
marken hela vägen mellan Lund och Varberg.
Efter lite shopping sprang vi tillbaka till hotellet och checkade in för att kunna
kolla på herrarnas jaktstart, vilket höll på att förstöra hela aftonen...
På söndagen var jag helt förstörd, då jag inte fått sova mer än 5 minuter
åt gången, lämnade gladeligen av Pinnen och gick iväg för att fika
med fina fröken Kader, som jag verkligen hade saknat!
Vi avslutade det hela med öl och nachos på centralen, som riktiga män.
Hemma igen
Vi är hemma, men totalt utslagna.
Gnussa fötterna under täcket och sucka förnöjt.
Göteborg
Vi har traskat på stan hela dagen. Suttit i solen, ätit mjukglass och
inhandlat de sista sakerna till Billie. Strumpbyxor och nappar.
Köpte med oss en massa gotta till hotellrummet och har haft picknick i
sängen. Spanska skinkor, vitlöksmarinerade kronärtskockor, kall öl,
parmesanfyllda oliver och en släng chirre och ölkorv på det.
Nu är vi nyduschade och ska så småningom ta oss ut på stan igen för
att äta middag.
Det här är bara en enda lång väntan på den egentliga orsaken till att vi är här.
HOTELLFRUKOST!
Klarblått och stekhett i solen! Sitter uta...
Klarblått och stekhett i solen! Sitter utanför centralen och suktar efter en morgoncigg...
Det blir alltid bra
Hittade en gammal bild i Bevans kamera häromdagen.
Det var i september, precis en vecka efter att vi bestämt oss för att behålla henne och jag hade
en liten, liten kula på magen. Från början är det ju bara organen som sväller, men han lyckades
ändå kläcka ur sig ett "Vad stor du har blivit" när vi låg i badkaret. Typiskt.
Fyra dagar senare låg vi på akuten i Östersund för att skrapa bort resterna av ett missfall, när
det visade sig att hon fortfarande levde. Ytterliggare två dagar senare flög Bevan till Australien
och min egen biljett var bokad till den 5 januari.
När jag, efter en vecka hemma i Malmö, hamnade på akuten igen efter ännu en störtblödning,
ville han inte mer. Två långa resdygn senare dök han upp på mitt jobb och sa att han aldrig
mer tänkte lämna oss.
Idag är vi båda så fruktansvärt tacksamma för att det blev som det blev. Jag tror aldrig att han
hade förlåtit sig själv om han hade missat det första ultraljudet, hennes första sparkar och varje
dag som vi tittar i kalendern och räknar ner.
Vi hade inte haft vår lägenhet, som vi trivs så otroligt bra i, han hade varit utan jobb och utan
pengar och vi hade suttit i min minimala etta som två obekanta främlingar som snart ska bli
föräldrar utan att förstå något alls.
Det blir kanske inte alltid som man planerat, men det blir alltid bra.
Fint som snus
Jag vaknade vid 05:45 imorse av att jag låg på något blött.
Efter mycket om och men, lyckades jag tända lampan och satte mig upp, bara för att upptäcka att
det ligger en blöt mycket använd snusprilla under min rygg.
Notera att vi inte ens sover i samma rum, utan Bevan går efter en stund in till det lilla sovrummet
när jag har somnat, för att inte dra timmerstockar i mitt redan hörselskadade vänsteröra.
Den jäveln ligger alltså klarvaken och spottar snus på mig när jag har knoppat...
Canon Powershot G12
Vi beställde en kamera för 4000 bagis under gårdagen.
Med vinkelbar skärm så att vi ska kunna vara med på kort alla tre, när vi
är på Kolmården i sommar. Allting krestsar just nu kring Kolmården.
Vi inhandlade ju en bilbarnstol för någon månad sedan och har nu även
en parkeringsplats utanför huset, som vi står och betalar för.
Men det här med bil var en världslig sak, tyckte jag.
Det tyckte inte min blivande make, som köpte även en
sådan under eftermiddagen.
Fullt upp
Nu när jag slutade jobba helt och hållet så var tanken att jag skulle ha en massa ledig tid över. Varenda
dag till exempel. Men jag hinner ändå absolut ingenting.
Denna vecka har jag en enda fri dag och nästa vecka är det bara söndagen som är tom. Det är besök
hos barnmorskan, ultraljudstider, inhopp på jobbet, weekendresor, kompisar som ska träffas och
läkarmöten i andra landsting som ska göras.
Idag är dagen då jag inte tänkte göra ett vettigt jota. Förutom att färga håret,
handla, hämta ut regnskydden vi har beställt till vagnen och börja sy på Billies
resesäng, som jag hoppas att hon kommer att ha mycket användning för.
Barn blir inte bra barn om de sitter fast i sina föräldrar hela tiden.
Vi har ju barnvakter, mer eller mindre ofrivilligt, uppbokade ända fram tills i
september, så jag undrar när vi själva kommer att få se henne.
Det kanske traskar in någon här en dag med ett högskolediplom och hoppas på
lite pengar.
Déjà vu
Min 4-kilometers promenad...
sp_a2089_137881930.jpg)
Min 4-kilometers promenad till Ikea slutade vid den andra busshållplatsen.
Extrem orkan och öroninflammation redan efter 300 meter. Att bo vid havet
har inte alltid sina fördelar...
Scöunes
Jag utlyste ett matförbud här i Skomakarebyn under morgonen. Den som
inte kan diska efter sig får inte heller äta något. Det är så vanvettigt
äckligt att kliva upp och mötas av skitiga stekpannor, brända kastruller
och flottiga matlådor.
Ni förstår väl att detta naturligtvis inte var riktat mot mig själv, utan mot
någon helt annan i vårt minimala hushåll?
När jag sedan fått honom att svära över sms, att alltid diska efter sig i fortsättningen, så bakade
jag scones till frukost, vilka jag nästintill brände och tuggade i mig med lite färdigskivad ost, som
jag hade lyxat till det med dagen innan på Hemköps "Lost and found"-avdelning.
Ost bör man absolut inte ha hemma, eftersom att det lätt leder till att man äter smörgåsar istället
för morötter och sådant kan vara extremt farligt för framtida fetmaproblem. Och är man fet så blir
man inte framgångsrik.
No cheese, desto more flis. Eller nått.
Mammaskorna
Nu har jag förändrats.
Blivit äldre, tråkigare och mer praktisk.
Istället för att göra som vanligt och köpa ett par fruktansvärt vackra pjäser som
ger mig blödande bölder efter 10 snedsteg, så har jag nu lagt undan dessa
tantskor från Tommy Hilfiger, som inte ger mig någon som helst
ögonorgasm, men är fruktansvärt bekväma och nästintill självgående.
Dem ska jag har när vi trampar omkring på Kolmården i sommar.
Jag, Pinnen och Billie.
En unge i minuten
Igår gjorde vi ett nytt försök till att se "En unge i minuten".
Förra veckan kom jag till hälften, innan jag insåg att det var så
vansinnigt dåligt. När den vuxna mannen började pjoska och
använde ordet "gumman" så stängde jag av.
Skulle Bevan någonsin kalla mig eller Billie för "gumman" så
rullar vi ihop den gröna vardagsrumsmattan, packar ihop lite
antikviteter i vagnen och lämnar honom.
Jag blir bara påmind för femhundrasjuttioelfte gången att jag
verkligen inte vill ha småbarn. Totalt panikslagen.
Det känns okej så länge hon är bebis, men jag vill för allt i världen inte att hon ska börja gå eller prata.
För mig är det något fult och äckligt att vara förälder. I alla fall till barn som fyllt 2 år och äldre.
Föräldrar blir på något sätt mindre värda än andra. De förvandlas till tråkiga, degiga och motbjudande
monster. För att inte tala om deras ungar, som alltid är ännu fulare och har frånstötande, illasittande
kläder, som de ärvt av någon äldre släkting som har tvättat allt i 240 grader.
Och nu ska jag bli en sådan. Jag sitter här och äcklas av mig själv.
Dömt att misslyckas
Ny läkare: Beräta for mig. Varför do här?
Jag: Ja, vi blev ju nekade ett kejsarsnitt här i Malmö.
Ny läkare: Eeeh...neka?
Jag: Ja, nekade och därför sökte vi till andra landsting.
Ny läkare: Men...neka? Vad det betyda?
Dömt att misslyckas alltså, redan vid första meningen.
Det är helt omöjligt att resonera, ifrågasätta eller ens kunna föra en vanlig konversation med
någon som inte behärskar det svenska språket.
När jag undrade över hur det kunde komma sig att alla andra landsting vi varit i kontakt med
tycker att det bästa är om vi plockar ut henne med ett kejsarsnitt, men inte Malmö, så log hon bara.
Hon log därför att hon inte förstått ett ord av vad jag just sagt, men istället för att erkänna det så
trodde hon att det räckte med att le brett och nicka eftertänksamt.
Ny (och dum) läkare: Do inte behöva vara orolig för din barn.
Jag: Jag är inte ett dugg orolig för henne, jag är bara riktigt jäkla förbannad. Så om vattnet går
eller om jag börjar få värkar i förväg, måste vi kasta oss i en taxi och åka 20 mil till Växjö?!
Ny och fruktansvärt dum läkare: Eeeeh....dumt att åka taxi så långt.
Jag var så vansinnigt adrenalinstint och tog mina saker och tågade ut därifrån, innan jag ens
hunnit fråga om ett urinvägsinfektionsprov.
Väl hemma hade jag i alla fall världens bästa brev i lådan och världens bästa man i soffan!
Nu får vi bara be till Herren Jesus om att vår fröken vill stanna därinne i precis 49 dagar till.
Ålade mig in i skinnpajen...
sp_a2082_137548064.jpg)
Ålade mig in i skinnpajen och gick mot bussen. Jag har ett ytterst viktigt möte på
Malmös förlossningavd. för att klaga på inkompetens och dåligt bemötande.
Ser vi arga ut? TILL ATTACK!
Vår vagn
Vi köpte vår vagn redan i november, p.g.a. att vi absolut ville ha en grön,
vilket var en utgående färg och det bara fanns 5 exemplar kvar att beställa
i Sverige. Men vi har fortfarande någon typ av försäkring på den, så om
det inte blir någon unge, så kan man bara skicka tillbaka den och få igen
sina tusenlappar.
Hur som helst så blev vi varnade i förväg, att kleta runt i barnvagnsträsket
skulle inte var det lättaste och att det fanns 2378 olika modeller med minst lika många onödiga
funktioner.
Men vi slank bara in på en barnvagnaffär, tittade oss omkring i 15 sekunder och hade sedan
bestämt oss. Jag rörde den aldrig, men Bevan drog lite i någon spak och sa "Den här blir ju bra".
I efterhand, när man har börjat titta runt, så är jag skitnöjd.
Emmaljunga gör groteskt fula och enorma vagnar med en massa bylsigt tyg. Brio är för breda
och varenda skåning har en Bugaboo. Dåså.
För att komma till saken, så var det ett till par inne i butiken samtidigt som oss. Kanske några år äldre, men de verkade väldigt insatta och
pålästa. Drog i alla manicker och provkörde runt, runt. Mannen i det
förhållandet sade precis som min "Den här blir nog bra" och hans
långbenta, höggravida dam höll med.
Dessvärre hade vagnen fyra hjul på 1x1 meter och en omkrets som fick
världens fetaste man att likna en jordekorre.
Varför skulle man vilja lägga så mycket pengar på något så klumpigt,
fult och onödigt?! Man kan ju ändå bara änvända den i några månader och sedan måste man
ändå köpa en sittvagn.
Danskar.
Det danska folkslaget är helt hysteriska i enorma barnvagnar. Ju större desto bättre och är du
inne i en butik och river ner både hyllor och småfolk så får du pluspoäng. Den ska helst inte gå
in i bilen heller, vilket gör att de måste köpa en större och vräkigare bil, som naturligtvis inte
kan stå uppställd på garageuppfarten till något litet fuskmålat radhus, utan då måste de helt
plötsligt köpa hus vid havet och eftersom att allt är så vansinnigt dyrt i Danmark, så kommer de
överkompenserade parasiterna krypande över till den svenska sidan, med gröt i hals.
Man blir totalt skadad av att bo här ute i Bunkeflostrand. Bevan tycks nu inte nöja sig med något
mindre än en krockskadad Lexus eller svartsåld BMW.
Det är dags att lägga sig nu, innan detta spårar ur totalt.
Stora vagnar är fult. Var bara det jag ville få ur mig.
Skithelg
Jag vaknade vid 02:30 av Pinnens högljudda försök till att flotta timmer utifrån vardagsrummet.
Lyckades somna om vid 07:00 och vaknade igen vid 08:15.
Väl på jobbet ramlade en kartong från 4 meters höjd rakt in i magen och precis där Billie hade
sitt huvud. Helt hysterisk och gastande om hennes framtida hjärnskador, tvingades jag inse att
nu är det färdigjobbat på ett bra tag framöver.
Skithelg.
Jag ligger nerbäddad...
Jag ligger nerbäddad i sängen, medan Pinnen sliter vid spisen.
Vi har det fint, han och jag.
NÄRA DÖDEN!
Jag kommer ALDRIG att gå ut igen.
Skulle upp på Ikea för att köpa tyg och hinner bara in på toaletten innan utrymningslarmet går
och jag blir ståendes ute på parkeringsplatsen tillsammans med 200 andra irriterade och frusna
människor. Efter 25 minuters huttrande och ingen information om vad som är fel, är jag less och
beger mig hemåt. Väl framme vid busshållplatsen öppnar sig himlen och den värsta hagelskuren
jag någonsin varit med om sätter igång.
Jag och två gamla tanter försöker att kura ihop oss och ta skydd av mitt
paraply, vilket inte hjälper ett dugg. När bussen äntligen kommer är vi
dyngsura, iskalla och blodiga. Den ena stackars åldringen fick halva
kinden avsliten av blykulorna.
Tre hållplatser senare är det dags att byta buss och där blir jag
naturligtvis ståendes i 16 minuter i världens snöoväder.
Väl hemma, en kort stund senare, skiner solen och himlen är klarblå.
Vad i helvete är det här?!
Det sägs att våren aldrig varit så sen i Skåne, men det här är ju löjligt.
Invägning
På besök hos barnmorskan under gårdagen.
Hon hinner inte ens öppna dörren innan jag tagit sikte på vågen.
Jag rusar till andra sidan byggnaden i full galopp, kastar mig över stolar,
rullar under bord och lyckas precis undvika att krocka med en labbvagn,
genom att parera till vänster, trots att kulan drar till höger.
Av med skorna och upp på helvetesmaskinen med sin hånande display.
Ääh...sammanlagt 8 kilo, med knappt åtta veckor kvar känns inte alls tokigt.
Undra hur det hade sett ut om jag inte hade tryckt alla glasstårtor och
kunnat röra på mig som vanligt?
Vi har fått ett datum!
Vår Billie Elise Bevan kommer att anlända till världen
under morgonen den 4 maj på Växjö Centrallasarett.
Pinnen kommer att bli någons pappa. Jag kommer att
karvas vidöppen.
Nu kan vi börja längta på riktigt.
Sju veckor och sex dagar kvar.
Fönstertittande
Det råder strikt nakenförbud i vår lägenhet.
Anledningen till Bevans hårda stadgar är detta fönster.
Vi bor på bottenplan, vilket i och för sig inte kunde bli
bättre eftersom att vi har egen ingång och uteplats på
framsidan, men på baksidan, som vetter mot
innergården, har vi tre st gigantiska fönster som
sträcker sig från golv till tak.
Nu har jag sytt dubbla gardiner som täcker de två
sidofönstrena och går att dra för helt och hållet om
man så vill. Vilket är jättetråkigt.
Jag går ofta omkring endast iförd stilrena underbyxor
eller så sitter jag naken i soffan och smörjer in mig.
Detta går jättebra så länge mannen i huset inte ser
mig:
"HUPPUPPUPP! På med kläderna har jag sagt!"
Jag hoppas innerligt att det beror på rädsla för nyfikna
grannar med blängsylta och inte på grund av min
nyfunna blekfethet.
Det räcker väl att jag äcklas över den?
VM-guld!
FENOMENALA FRUNTIMMER!
Helvete vad hes jag blev!
3D/4D
När vi var i vecka 18 hade vi redan hunnit göra gjort 5 st ultraljud.
Tre av dem var akuta, både i Malmö och i Östersund. Ett var ett vanligt rutinultraljud på sjukhuset
och ett utav dem var på en privitklinik, där vi hostade upp 1800 bagis för att göra ett NUPP-test och
se om hon kunde ha Downs syndrom.
Det var de bästa pengarna vi investerat och vi sa direkt vid
dörren på vägen ut att vi skulle komma tillbaka när det var
dags för ett 3D/4D-ultraljud.
Men när vi hade kommit till vecka 26 och det var dags att
boka en tid, så kände vi både två att vi inte ville se henne
mer.
Det är inte så jäkla roligt egentligen. Vi satt som på nålar
för att vi ville veta könet och när två olika läkare, vid två
olika ultraljud, båda hade sagt "TJEJ" så blev det totalt ointressant att titta mer. (Ja, det var
naturligtvis jag som vann den vadslagningen). Men visst hade det varit häftigt att ha bilderna?
Här i Malmö har förresten alla rum en gigantisk 52-tums plattskärm i färg uppsatt på väggen, som
man tittar tillsammans på. Lite som att gå på bio. Men i Östersund hade de en sådan där gammal
svart/vit tjockburk som ser ut som någon av 80-talets första datorer.
Jag hoppas att det var det sista exemplaret, på väg till skroten, för ingen blir väl gladare av att
försöka se sina barn i det där skitformatet?
Himlen är klarblå...
sp_a2072_136517084.jpg)
Himlen är klarblå, solen skiner och jag är ute i jeans. JEANS!!
Första gången sedan i december och de sitter fortfarande som smäcken!
En kulen tisdag
Jag stannade hemma från mitt 3-timmars pass idag.
Min del av köttfärssåsen kom nyligen upp tillsammans med en slev
makaroner och en halv banan.
Billie har redan haft hicka fyra gånger under morgonen och det är
vansinnigt irriterande.
Jag ser ut som ett nöjesfält i bästa WT-stil. Surrealistiskt.
Innan solen går upp
Uret börjar närma sig 05:00 och jag har varit vaken sedan 02:20.
Det här håller på att driva mig till vansinne.
Jag kanske borde ge upp det här med att jobba helt och hållet och bara ligga hemma och knoppa
på dagarna?
När fasiken börjar morgonTv? Finns sådant fortfarande?
Jag kanske borde göra en matlåda till Pinnen? Steka korv. Sno ihop en kycklinglasagne så här
innan solen går upp. Näe, jag har ju aldrig varit den där husliga typen och vårt kylskåp ekar alltid
lika tomt.
Köttfärssås på burk är jag dock en mästare på. Det får det bli.
Det kejserliga snittet
När vi i mitten på januari fick veta att det fanns en liten, liten risk att det kanske skulle bli ett
kejsarsnitt, blev jag helt hysterisk. Jag skulle absolut inte plocka ut henne på den felaktiga vägen,
bli uppsprättad som en fisk och få ett gigantiskt ärr över halva magen.
Ett kejsarsnitt är en väldigt stor och komplicerad bukoperation, som jag tycker att många tar
alldeles för lätt på. Förlossningsrädsla kan man bota på andra sätt och om man är smärträdd så
måste man väl ändå förstå att ett kejsarsnitt ofta är mycket mer smärtsamt i längden.
Hur som helst så har tiden gått, tillstånd förvärrats,
uppfattningar ändrats och idag har vi inte en tanke på att hon ska ut på något
annat sätt än genom min svulstiga bukhåla.
Ärret känns nu inte ett dugg skrämmande och ser inte alls ut som
på alla tyska lönnfeta tanter vi ser runt om Medelhavets stränder,
som blev uppskurna från halsen och neråt på 80-talets knivglada
dagar.
Om en dryg vecka har vi ännu en tid för bedömning för att se om den nya läkaren tycker att det är
nödvändigt eller om han anser att jag ska "prova" föda vaginalt, vilket jag absolut inte tänker göra.
Blir vi nekade så söker vi oss till nästa landsting och till nästa och nästa. Det är tur att ingenting
ligger på mer än 2 mils avstånd i Skåne!
Men får vi en tid i Kiruna, så är jag den första att slänga mig på tåget i 24 timmar till världens ände.
En kvinnlig söndag
Det var tjejkväll i Skomakarebyn under gårdagen.
Vi lagade tacos, åt alldeles för mycket och somnade mitt under en outvecklad mening.
Idag kommer Pinnen hem och jag längtar!
Sommar, sommar, sommar!
Nu är det fanimej på tiden!
Åtta grader varmt, klarblått och strålande sol i Malmö.
Idag åker vårkläderna fram!
Ecco Biom
Det är nästan skrattretande löjligt att vara så här trött.Jag somnade på bussen på väg in till jobbet, redan vid Dalaplan. Vaknade
10 hållplatser senare och tackade Herren himself. Skulle av på den elfte...
Jag plockade i alla fall ut mina nya ljuvligt behagliga löpskor idag. Fast så
mycket skubbande i knölig terräng lär det inte bli till våren, men vi ska gå
vansinnigt långt, jag och Billie.
Varje morgon ska vi promenera en mil i rask takt in till stan och äta frukost.
Är det riktigt fint väder så kan det slinka ner ett glas vin också.
Men jag stannar när vi når stadsgränsen och byter till klackar. Någon sorts
stolthet måste väl spädbarnsföräldrar också ha?
Top notch
Trots uppsvälldhet, vattenfyllda kinder, valrosskänningar, en haltande gång
och trots att min bakdel för första gången har fått bekanta sig med mina
lår, så har Pinnen ändå rätt -jag är fortfarande i förbannad toppform!
Lämnad åt mitt öde
Jag är ensamstående i helgen när min man, efter många månaders tjat, äntligen kom sig för att flyga upp till Östersund
för första gången sedan i höstas.
Jag smugglade ner lite karra i hans resväska och Billie sparkade
honom vid ytterdörren. Hon har redan lärt sig att säga hejdå.
Så nu har jag krypit upp i soffan och tuggar glasstårta. Det har
varit en tung dag...
Mitt graviditetstest
Jag städade badrummet för några dagar sedan och hittade mitt graviditetstest. Eller mina, kanske
är rätt ord eftersom att jag gjorde ett par stycken i hopp om att det skulle vara något fel på det
första och resultatet skulle förändras.
Jag kände på mig att något var fel redan 3-4 dagar efter själva "tillverkandet", då jag fick konstiga
mensvärkar, vilket jag aldrig haft innan. Jag sa det till Bevan och sedan öppnade vi en flarra rödtjut
och det hela var bortglömt.
Efter några dagar fick jag en sjuhelvetes smärtsam urinvägsinfektion och gick till farbror doktorn
som skrev ut penicillin. Efter ytterliggare någon vecka hade infektionen kommit tillbaka och jag
sprang på toaletten hela tiden. Mina mjölkspenar var för första gången ömma och jag kände mig
febrig dygnet runt. Till slut sa en jobbarkompis åt mig att gå ner och köpa ett test.
På en torsdagmorgon kissade jag på stickan och lade den på vardagsrumsbordet. Jag visste att om
det var positivt (varför heter det positivt?!) så skulle det vara två streck i det lilla testfönstret och
annars bara ett.
Jag väntade 5-10 sekunder och stickan visade ett streck, så jag pustade ut, torkade bort kallsvetten
i pannan och gick in och pysslade i badrummet.
Efter någon halvtimme gick jag förbi bordet igen och sneglade på testet. TVÅ STRECK?!!!
Vad i hela helvete?!
Jag har aldrig blivit så chockad i hela mitt liv och ringde Bevan och stortjöt på en gång. Han var som
vanligt helt lugn, trots mitt hysteriska bölande och mitt under samtalet kommer jag på att jag måste
ringa och boka en tid för abort på en gång, så jag avbryter honom, slänger på luren och googlar fram
ett nummer. Varje sekund räknades.
Här skulle definitivt inga barn ploppas ut och inga liv skulle förstöras. Det hade jag bestämt redan
12 år tidigare. Jag har aldrig haft någon längtan efter barn och ville leva mitt liv bara för mig och inte
för någon annan.
Nu hade jag upptäckt henne så pass tidigt och eftersom att man måste ha gått minst 6 veckor för att
kunna göra ett ultraljud och därefter en abort, så skulle jag få vänta i över två veckor på att få
komma till sjukhuset.
På de två veckorna lyckades vi vända upp och ner på båda våra liv och på något sätt komma fram till
att vi ville behålla henne.
Vi hade ingen som helst aning om vad vi pysslade med, men med facit i hand och med 9 veckor kvar
tills vi har roten till hela kalabaliken här, så är vi så fruktansvärt tacksamma över att vi valde som vi
gjorde. Valde henne.
Slutsats: Har man inte använt preventivmedel på 5 år och mitt under själva akten stannar upp och
säger "Oj, där fick jag ägglossning", så bör man kanske inte fortsätta.
Det kan leda till oväntade incidenter.
Så fel han hade...
Egypten i vecka 17. Vi satt med benen dinglandes vid poolen och
Bevan pillade på magen och sa att jag nog inte kommer att bli
så himla mycket större.
"Vänta du..." svarade jag.
Vecka 31 och fanskapet växer fortfarande...
Är det doften som gör det?
Det ÄR mysigt när folk som faktiskt luktar 90 procentigt munvatten och 100 procentig söt sliskig
importerad gratissprit, kryper ner under täcket och viskar
"Gud, vad jag har längtat efter Er. Jag vill vara med dig i hela mitt liv"
Jag har aldrig haft det så här bra.
Solokvist
Min man är på krogen. Jag ligger ensam i sängen och har under de senaste 20 minuterna funderat
på om jag ska försöka vända på mig. Det skaver en aning på den högra sidan. Heltidsprojekt med
smärtsam utgång.
Men jag oroar mig inte. Om ett litet tag till är det min tur.
Rödvinsfylla över Lilla Torgs utebord och brännmärken på min nya
jacka av de där cigaretterna jag lyriskt inhandlar på hörnan och sedan
gömmer bakom blomlådan med morotsblast, när jag raglat hem från
busshållplatsen.
Sedan ska jag borsta bort alla spår i 90 procentigt munvatten och
krypa ner hos världens finaste familj.
Klockan kommer säkerligen inte att vara över 20:00...
Hundgöra
Jag borrar, skruvar, klipper, klistrar, svär och nickar betänksamt för mig själv.
Sovrumsväggen i det lilla rummet börjar ta form.
Tanken är ju naturligtvis att det ska finnas foton i ramarna, men vi får
nog vänta lite tills grisen är ute och fastnar på bild.
Spjälskyddet är färdigsytt och på plats.
Jag är helt FANTASTISK!
Rumpavtryck
Jag ligger raklång på rygg och känner mig relativt platt och snygg.
Ända fram tills att Billie börjar böka runt, vänder på sig och trycker
rumpan utåt. Nu ser jag istället helt snedvriden och deformerad ut.
Men jag låter henne vara.
Bevan säger att jag inte ska peta och pilla så mycket.
Hon kan bli missbildad. Rumpnissen.
Uppenbarelse i pappersform!
Uppenbarelse i pappersform! Sitter och öppnar posten på bussen och ser att jag bara behöver
jobba i 25 timmar till. Jag har blivit beviljad full ersättning i nästan två månader innan
grisen ska ut. PRISA FÖRSÄKRINGSKASSAN!
