Cemo

 
Det stod ett eget presentbord i köket när jag
vaknade imorse. Jag slet upp det största som
innehöll ett par nya Converse, en halv storlek
större så jag ska få plats med mina svullna ostar.
Resten tar vi ikväll när vi kommer hem!

Spenderade hela morgonen på sjukhuset och kommer troligtvis att vara nästan helt sjukskriven
ända fram tills att hon behagar att ploppa ut i maj. Idag väger hon ca 800 gram och min kropp
klarar inte av tyngden och hela mitt underrede är redan på väg att krevera.
Det är ju FANTASTISKT!
Vem som helst med IQ fiskmås kan ju räkna ut att hon ska dubbla sin vikt några gånger om och
jag kommer att självdö i många omgångar till.
Imorgon blir jag 25 år gammal och är i värre form än en 80-åring med ledgångsreumatism
och trasig höftkula.

Det är naturligtvis inte hennes fel att hon hamnat i en
kropp som uppenbarligen inte vill ha henne där, men
på något undermedvetet sätt är det ändå henne jag är 
arg på. Hade hon aldrig funnits hade jag aldrig suttit i
den här skitsitsen.
Eller LEGAT, kanske man ska säga eftersom att jag
helst bör vara sängliggandes i 3,5 månad framöver.

Om jag hade haft barn sedan innan så hade man säkerligen känt på ett helt annat sätt.
Då hade man vetat vad man går miste om och hur mycket man ändå tycker att det är värt
alla smärtor. Men nu har jag inga barn. Jag vet inget annat.
Och samtidigt blir jag livrädd, för jag vet inte hur jag ska kunna vända det här till något
positivt. Tänk om hon kommer ut och det har gått så långt att jag inte tycker om henne?
Tänk om jag kommer att hata mitt eget barn?

Alla frustrationer går ut över den man jag bor med och jag orkar varken prata, svara eller
vara i närheten. På något sätt är jag kanske arg på honom också. Varför är det bara jag som
ska drabbas av allt skit? Varför kan han bara lalla omkring utan kräkningar, huvudvärk,
övervikt, yrsel, rörelsesvårigheter och med så fruktansvärt ont och ÄNDÅ få henne till sin?

Jag borde kanske få skuldkänslor för att jag känner så här?
Det får jag inte, konstigt nog.
Det enda som hjälper är att läsa om dem som är i samma
situation, känner likadant och som inte alls har en rosenröd
graviditet klädd i rosa små rosetter, lätt parfymerad och
inslagen i fluffigt crepepapper.

Vissa glider igenom allting strålande, medan andra går igenom ett rent helvete. Jag önskar
bara att jag hade hamnat någonstans mittemellan istället.

Det var ingen rolig söndagsmorgon i det Molin/Bulvanska hushållet.
Innan klockan var 10:30 hade jag lagt 4 st hemskt oaptitliga pizzor och tog mig inte upp från
badrumsgolvet. Fiifasiken vad less jag är.
Less på att inte kunna sova ordentligt, less på att vomera upp halva maginnehållet, på att ha så
förbannat ont mellan benen, på att inte kunna gå ordentligt, på att konstant känna mig som en
fet uppsvullen säl med saggigt sidofläsk och framförallt är jag less på att inte kunna känna mig
som mig själv.

Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig att det skulle vara så här jävligt.
Nog för att jag visste att man kunde må illa i början och att man troligtvis skulle få ont i ryggen
mot slutet och få svårigheter att röra sig, men jag trodde aldrig att varje dag skulle vara ett
rent helvete och att den ena skiten skulle avlösa den andra.

Jag tror att det är värst psykiskt. Att inte få ha en enda dag där man känner sig som vanligt och
kanske till och med kan njuta av att hon ligger där inne. För det gör jag oftast inte.
Man längtar inte efter den dagen då hon kommer ut. Man längtar
efter den dagen då den här skiten är över och jag kan få börja vara
jag igen.
Men vi längtar ju självklart efter henne. Varenda sekund av
varenda minut. Och jag vet att hon kommer att vara värd varje
spya och varje smärtfylld stund. Men det är lite svårt att se det
just nu.

Så hur i helsicke ska man orka 3,5 månad till, när det redan
nu känns som om man fastnat med underlivet i en köttkvarn
och att benen är på väg att slitas av kroppen för varje steg
man tar?!
Jag sitter fast i en överviktig 80-årings fallfärdiga kropp och
det kommer antagligen inte att bli bättre.

Vi ska ändå försöka blåsa ut kräket i näsan, förtränga förjäkliga foglossningar och ta oss ut
på Ikea idag för att inhandla salladsbestick. Det innebär vanligtvis fyra kassar fulla med onödigt
skit och två övertrasserade konton.
Det är bara lite för mycket vintersport på Tv:n just nu…

Lördagkväll och jag har placerat mig i soffan, medan den duktigare hälften
slavar ihop någon sorts gourmetmiddag i köket. Jag vaknar till då och
då och hasplar ur mig några berömmande ord, innan jag åter faller in
i den väl utövade "Stirrande blicken".
Så länge jag ser vaken ut verkar han nöjd.

Jag är sjukskriven med ordination att enbart göra saker som jag tycker är roligt. Så därför har
jag och gode Karin af Riddersporre shoppat i två dagar nu. Promenerat i solen och ätit lunch
på Lilla Torg. Det förstnämnda är dock inte alltid lika lattjo när man sett fel och råkat svälja
en fotboll istället för pizzan...

Någon har tydligen sovit på golvet i bebisens rum.
Jag som tyckte att vardagsrummet var straff nog...