Cemo

Vårt skrivbordsunderlägg gör mig vansinnigt lycklig inombords!
Vi sov middag klockan 15:00 och sedan kräktes jag i min egen mun
under middagen. Vi skrattade högljutt och fortsatte äta.
Jag har ingen som helst kontroll över mitt kroppsliga väsen.

Denna lördag har vi varit ett utomordentligt vajjert par i 6 hela månader. 184 dagar.
Jag har gått 30 veckor med Billie. 206 dagar.
Ja, ni kan ju själva räkna ut resten av den matematiken.
Jag har väl aldrig kunnat göra någonting i lämplig ordning.

Men nästan ett helt år har gått sedan jag vaknade upp bakfull efter krogen,
på okänd ort i en främmande mans säng, som dessutom ville kramas.
Ibland blir allting rätt.

Idag blir den blivande fadern till mitt blivande barn 25 år gammal.
Jag är med andra ord betydligt mycket äldre, men avsevärt oklokare. 
Det ska vi fira genom att slita ut oss på jobbet, slänga i oss en
Felix fryspaj och se Åsa-Nisse på biografen.
Man behöver ju inte krångla till det.

Det sägs att jag börjar bli rund i ansiktet.
Är kindfetma något som lägger sig eller bör jag börja spara även
till det ingreppet?
Jag kör på den gamla "sug in och bit-metoden" i några veckor till,
sen ska jag dra på mig joggingskorna och fladdra med
kinderna i vädret.

Välformad som ett päron på två pinnar! Klarblått och två minusgrader.
Vi är på cykeltur genom Skånes outforskade vidder. I alla fall till Ica i Limhamn!

   NYTT REKORD!
Vaknade redan 02:00 inatt och kunde inte somna om.
Om jag slutar kräkas under morgonen så ska jag försöka ta mig till
tygaffären. Jag håller på att välja tyg till Billies påslakan, som jag
ska tillverka på gamla Edith nu under helgen.
Fula pingviner eller dumma apor?


                  

Söndagsfrukost i Skomakarebyn.
Jag vaknade 02:30 och lyckades aldrig somna om.

När Pinnen, alias den blivande maken nr 2, flyttade ner till mig i Malmö, trängdes vi i en
minimal etta på 25 kvm, i ett område där man blev otroligt chockad av att möta en annan
svensk på Konsum.
Men vi hade tur och lyckades få tag i en nybyggd trea en liten bit utanför staden, med
uteplats och golvvärme. Billie får eget rum, Pinnen får grilla och jag slipper frysa
om fötterna i duschen.
Vi tog lite foton i juletider, innan allting var klart.


          

           


      

Dammsugaren i högsta hugg, hårfärgningströjan, plastpåse på huvudet,
stora tofflor och hängbuk.
Bevan kallade den fantastiska konstellationen för "Lastbilschaffisen".

Vi bestämde redan på en gång att jag inte kommer att amma Billie. Eller rättare sagt, jag kände
att jag verkligen inte vill och han tycker inte att ett tvång bidrar till något bra och ser ingen
anledning till varför man skulle behöva.
Vi berättade det för vår ljuvliga barnmorska, som absolut inte hade några invändningar och
skrev in det i min journal redan vid första besöket, så att inga missuppfattningar skulle göras.

Men att sedan nästan varenda människa runt omkring oss
har åsikter om detta, var kanske något jag inte hade 
räknat med.
När folk får barn så tycks de tro att de är överlägsna alla
andra och vet vad som är bäst –både för sina egna, men
också för alla andras ungar.

Man går konstant omkring med ett uppbyggt försvarstal
i huvudet och är beredd att försöka värja sig så fort det
kommer på tal. De gånger det inte går att slingra sig ur konversationen innan den har börjat.
Ett vanligt samtal kan se ut så här, som detta jag hade med en äldre bekant för någon vecka
sedan, när jag har berättat att Billie inte kommer att ammas.

  -Jo, men det kommer du göra.
  -Nej, vi har bestämt att jag inte ska det.
  -Men det är väl självklart att du ska.
  -Eeh…nej…vi har bestämt båda två att hon inte ska ammas.
  -Jo, men det är det bästa du kan ge ditt barn, så det kommer du att göra.

Hur kan någon tala om för oss vad som är bäst för vårt barn? Är det bästa för henne att ha
en helt hysterisk mamma som gråter varenda gång hon är hungrig och tvingar sig till att
göra saker som egentligen inte är nödvändiga? Att jag kommer att titta på henne och till slut
inte känns någon glädje?

Den större delen av min graviditet har varit ett svart hål, då jag mått så dåligt och det finns
veckor och nästan månader som är helt blanka. Jag minns ingenting. Hjärnan förtränger
ofta saker som är negativa och därför vill jag inte se tillbaka och inte ens minnas hennes
första månader.

Så hur kan en situation som kommer att slita så otroligt
mycket på både mig själv och på vårt förhållande, vara
bättre än att vi är en harmonisk familj som alla mår bra,
hjälps åt och tillsammans bidrar till att varje matstund
blir mysig?
Som förälder skulle man ju offra allt man äger och har 
för att ens barn inte ska må dåligt, vare sig det är fysiskt
eller psykiskt. Så varför gäller inte samma sak när det
kommer till en själv?

Rent näringsriktigt så är självklart modersmjölken det
bästa att få i sig, men vi lever inte längre på stenåldern.
Min bästa vän Karin har en god mor som är barnpsykolog och forskar inom föräldraskap
och spädbarnspsykologi och jag hittade en artikel på nätet om just amning, där hon
intervjuades och sade så här:

”Vilken stadsbo skulle kunna hålla liv i sin familj i dag om affärerna
 stängde och elektriciteten pajade? Skicka ut mannen i skogen och se
 hur mycket villebråd han kommer hem med! Kvinnor i dag lever inte
 i en situation där barnets liv hänger på amningen. Varför ska man då
 kräva det av dem?”


Jag blir fortfarande lika glad varje gång jag läser det!
Även om mina egna föräldrar kanske inte skulle hålla med mig, så är jag ändå så otroligt
glad och tacksam över att de lyckats göra folk av mig. Lärt mig att alltid ha en egen vilja,
stå på mig och inte ge efter för andras påtryckningar.
Jag hoppas att min dotter växer upp och känner på samma sätt.

I Skomakarebyn blir vi alltid lika
chockerade varje gång kläderna
ska tas av och duschen sättas
igång.
Uppsvullen och stenhård. Det
kanske är dags för lite laxerande
och en stilla bön. Herren Jesus,
låt det vara något övergående...