Cemo

Om madrassen ja.
Vi köpte ny säng till grisen för ett tag sedan och när vi skulle hiva den
gamla så började Bevan att gasta högljutt. Han hade stuckit sig på
en 4 centimeter lång nål, som var insydd i själva madrassen.
Vi fick tillbaka dubbelt så mycket pengar av Ikea, men ett barn hade
fortfarande kunnat få en nål rätt igenom huvudet eller kinden.


Bulten har börjat äta mat. I alla fall försökt att äta mat.
Vi har tryckt in både blåbär, potatis, morötter och mango,
men ingenting föll henne i smaken. Inte ens fruktdrycken.
Notera även pungen. Hysteriskt roligt.


Jag har fått blommor.
Bevan fick kläder.
Nu kastar vi ut dem genom fönstret och åker på semester!

Att bli torkad under dubbelhakan är tydligen hur roligt som helst.

Pösmunken är semesterklar redan idag.
Imorgon, förklarar vi. Imorgon.

Fröken Stuguby kom ner från Helsingborg under fredagen och vi började dagen med 
smaskigt småplock. Korvar, skinkor, ostar, kronärtskockor, vitlöksklyftor
och chilimarinerade champinjoner.


           

     


Sedan släntrade även af Ridderporre in och det grillades äntligen hamburgare!
Pinnen tjatade om oxfilé redan igår, men jag vann naturligtvis den duellen och
det blev hemmagjorda börjare med en massa gott skit på sidan.

Idag har vi varit tillsammans i ett år.
Den 26 augusti förra året var jag redan på tjocken med Billie, vilket vi inte hade någon
aning om. Men ibland blir det bara rätt.
Jag har hittat min bästa vän och honom tänker jag vara med så länge det bara går.
Och när det inte går längre, då ska han ändå vara min vän.

Jag tycker om att vi fortfarande ger varandra fina komplimanger varje dag. Att vi håller
varandra i handen när vi sover och att vi delar precis lika på allting. Att han har fått mig
att bli lugnare och att jag gjort honom mer impulsiv.
Att min familj och mina vänner hela tiden påpekar vilken tur jag har haft.

-Tack kära mor och far, för att ni tillverkade en sådan förträfflig avbild av Jesus själv.
-Tack till Karin. Vi säger ju jämt att utan Dig hade jag aldrig skilt mig. Du var även den 
    första som träffade Bulvanen och tyckte att jag skulle tuta och köra.
-Tack Faran, för att du presenterade mig för den där tråkiga bonden på Oleary's. Och
    för att du inte skickade hemvärnet på mig när jag inte kom hem på natten.
-Tack till barnmorskan som övertalade mig att avboka 376 aborttider och skrev ut en 
    massa angenäma piller, när jag låg utslagen i väntrummet och kaskadspydde och grät.
-Och mest tack till Dig, Christopher med Ch, som har stått ut med mig i ett helt år och 
    fortfarande tycker att det är trevligt! Det spelar ingen roll om det bara hade varit vi
    två eller om vi hade varit fem vid det här laget. Med dig är jag alltid lycklig!
    Men vi behöver ju inte utöka situationen...

Det har varit jag och Frank Ocean hela morgonen.
Munknulla för örat, som gode Kenta skulle ha uttryckt sig.
Precis som Sibyllakorv!

Vi kunde inte minnas när vi sist var hemma bara vi två på en lördagkväll.
Denna sommaren har vi haft folk här under sju helger och dessutom varit bortresta
och varit ute med kompisar. Men i lördags var det bara vi och vi firade det hela
genom att mastodontstäda i 4-5 timmar. Jag slickade listerna. Bevan överraskade
med mitt favoritvin och vid 22:00 lagade han paella med räkor och musslor.
Bengan Frithiofsson är fantastisk!


På söndagen lekte vi familjeliv med två ungar, en tredje på väg och en man som
inte ville ta av sig strumporna. Hink, spade, nyrökt lax och brända axlar.


           

Tråkig morgon.
Jag drog upp bultsaxen och kapade en decimeter av mitt barr.

Det blev en liten tebjudningsmöbel, hyllor, mattor, väggdekaler och en massa
annat skit. Jag har skruvat, limmat och målat hela aftonen, medans de två
Bulvanerna ligger och snarkar högljutt i vårt sovrum. Jag ska lyfta över den
yngre versionen till hennes eget rum och krypa ner och gnussa fötter.
Imorgon blir det mer!

Jag skulle skriva och berätta att Billie blir 100 dagar gammal idag. 
Sedan öppnade jag kalendern och började räkna.
Den dagen var tydligen förbi för länge sedan och jag har räknat
helt fel på hennes ålder ända sedan i juni.
Aja, några veckor hit eller dit... Hon har säkerligen ingen aning om
hur gammal jag är heller.

Vi har hängt med folk på stan hela dagen idag och sedan har jag slitit
som ett djur med att göra om i stort sett alla våra 10 garderober
och rensa ur varenda liten pryl ur Bultens rum.
Imorgon ska det handlas nya möbler, skruvas och
drickas kall öl. Mina mest passionerade intressen!
Kan möjligtvis bli en skiva på grillen också.

På förfrågan från familj, släkt och vänner, som inte kan träffa grisen.
Det här var för några veckor sedan när hon hade börjat "prata".
Idag snackar hon omkull vem som helst!


Dagen då Bulten upptäckte sin tunga.

Baby Billie ligger och kollar på South Park.
Hon kan ligga i timtals och stirra på MTV,
men byter man kanal så blir det ett jäkla liv.

Jag är så där vansinnigt kär idag.
Det fullkomligt sprutar ut knallrosa sweet sweet löv ur alla vitala kroppsöppningar.
Kan inte alls förstå hur jag har kunnat ha sådan fruktansvärt tur?
Han håller fortfarande om mig när vi sover. Fram tills att han börjar slakta
timmer och jag vrålar högljutt. Då övergår vi till att hålla handen istället.
Jag är så pass förälskad att jag tänker laga mat idag. Och dessutom
ha den färdig på spisen när han kommer hem från jobbet.
Men det här med disk kommer jag aldrig att pyssla med.

Det blev den bruna vagnen.
Vi insåg att det inte brukar vara så mycket snö i Malmö och att vi därför kommer
att köra den lätta resevagnen året om. Rosa på vintern är inte så hett.
Men tyget går att byta ut och i mars när våren är här, så blir det ny färg.
Vi beställde den från Tyskland på tisdagen och den kom på torsdagen.
Hemleverans och inburen genom dörren.
Det verkar vara ytterst strukturerat efter andra världskriget.

Ser ni vad detta är?!

Var vi inte överens om ett snusförbud i sovrummet?!

Jag vet att du läser detta. Att du står och fipplar med dina skitiga fingrar

i något hörn på jobbet, när du egentligen borde göra annat. Nu är det klippt.

Vi ses på bion ikväll och du släpper av mig vid Karin efteråt, men sedan

är det färdigt. JAG LÄMNAR DIG NU.

Jävla skitapa.

 
Vad i helvete är detta?!
När man inte har tappat ett hårstrå på nio månader så förstår jag naturligtvis att det
kommer att ramla av lite extra under den första tiden, men det här är ju löjligt. En
hel lusfri peruk ramlar ju av varje gång jag ställer mig i duschen. Det har gått
tre månader nu, hur länge ska det här fortsätta?! Jag är snart skalligare än min
motståndare, running for statsminister, Billie Baldhead.
Vad gör man?

Ja, vi har köpt en PRO-matta till uteplatsen.
Kära vänner och bekanta, vi är hemskt ledsna.
Det galanta paret Molin-Bulvan har nu officiellt dragit

på sig den stora pensionärsstämpeln.
Ni får ha roligt på egen hand hädanefter.

Vi har varit på Moderna Museet under dagen, men spenderade den större
delen inlåsta på de knallgula toaletterna, då Bulten bestämde sig för att
tillverka en egen installation. En mycket brun och kletig sådan...
Vi tågade därefter direkt till närmaste restaurang och tryckte i
oss sushi och allt som friteras går, innan vi uppsökte
varsin toalett igen.
Bra dag.

Ni sa klipp. -Vi klippte.
Göran Persson is no more.

Dagens frukost.
En låda makrill i tomatsås.
Burken med blåmusslor tar vi till efterrätt.
Jag är beroende.

Vi renade just vatten för 15.000 afrikaner.
Man kan inte slå upp tidningen, säga "gud vad hemskt" och inte göra något alls.
Gör något!

KOMPISAR, HUR GÖR VI NU?!
På bilden ovan är Billie ca 1 månad gammal och har väldigt mycket
och väldigt mörkt hår. Idag har i stort sett allting fallit av och hon
ser ut som en rysk hockeyfrilla på cellgifter.
Ska vi klippa bort det lilla som är kvar eller spara och försöka
kamma ihop en obarmhärtig bögfläta?

Billie blev tre månader igår och det märks.
Idag när vi kom hem så tog jag av henne kläderna placerade henne på
skötbordet, då jag kommer på att mobilen ligger kvar på uteplatsen.
Så jag skyndar mig ut för att hämta den och när jag kommer in igen,
efter bara några sekunder, har ungen fått tag på en näve toapapper
som hon ligger och smaskar på!
Det tog mig halva eftermiddagen att rensa den tandlösa käften på
våta pappersrester...

Ikväll är fader Bulvan ute och ölar med vänner, så vi har tjejkväll.
Det vill säga att hon ligger utomhus och sover, medan jag målar
naglar och tuggar spansk skinka i soffan.

Jesus Kristus, vad ni är fina!
Det är NI som gör det roligt att skriva!

Jag har gått och funderat lite under den senaste tiden, vilket jag vanligtvis gör, men
kanske en halv aning mer än vanligt.
För några dagar sedan fick jag en kommentar utav en trebarnsmor som skrev så här:

   "Skönt med en mamma som förstår hur man tänker och inte bara
    tittar på en med avsky när man talar om att man ska vara barnledig
    eller att det ska bli skönt att slippa ungar ett tag.."

Min första tanke var "finns det verkligen sådana?!" Knäppskallar som anser att man som
mamma måste stanna hemma med sina barn dygnet runt och vara konstant överlycklig.
Men jag insåg efter bara några få sekunder att jag stötte på några sådana här på bloggen
redan i samband med Billies förlossning.
För att jag inte var intresserad av att stänga in mig i en sovrumsbubbla med henne, ligga 
med näsan upptryckt i hennes fosterfett och ignorera att det faktiskt fanns en värld utanför.

Jag upplevde ingen som helst förändring eller skillnad när hon var ute. Det var mer ett
konstaterande att "Jaha, nu är hon här" och jag kände ingenting speciellt överhuvudtaget.
Men i den här "mammavärlden" så måste man tydligen explodera av känslor för att vara
normal, vilket ledde till att jag trodde att jag var deprimerad.
Jag gick till fyra stycken olika psykologer, psykiatriker och terapeuter, som alla sa samma
sak:  "Nej, du lider verkligen inte av någon depression. Du ville helt enkelt inte ha barn."

Av de människor jag känner som har barn, så är det ungefär 20% av de barnen som var
planerade. Resten blev till av olyckshändelse och på frågan om varför man valt att behålla
sina barn, svarar alla likadant. "HORMONER".
Precis så var det även för mig. Man får någon sorts hormonkick och man inser inte alls vad
man ger sig in på.
Det var tungt i början, likaså har det varit för i stort sett alla jag känner. Skillnaden är att
jag tar bladet från munnen och vågar prata om det. Och alla mail och kommentarer jag fick,
från både kända och okända människor som kände igen sig, hjälpte så otroligt mycket.
Men samtidigt så känns det väldigt fel. Varför går så många runt och mår så här, men inte
vågar tala öppet om det?
Jag har pratat med människor som jobbat med både gravida, småbarn och hela den här
förlossningsgrejen. BB-personal och psykologer, och alla säger samma sak. Det är mer
vanligt att man känner som jag gjorde, än att man känner total lycka.
Vi har en sådan enorm press på oss, från TV, tidningar och framför allt andra mammor,
om hur det ska vara och när det inte blir så, då skäms vi.


Så för att komma tillbaka till kommentaren som jag nämnde i början av detta inlägg, så
finns det faktiskt sådana människor. Även om man inte vill tro det.
Sådana som anser att livet kretsar runt ens roll som moder och att när barnet lämnar
kroppen, så slutar det egna livet och man börjar att leva för någon annan.
Det måste ju vara sådana människor som, när de träffar sin partner, ger upp allt och
umgås enbart med den personen man blivit så otroligt förälskad i. 
För oss var det tvärtom.
När vi träffades började vi att gå ut ännu mer och det har gått veckor när jag har träffat
kompisar mer än vad jag har träffat honom. För då uppskattar man varandra mer.

Den första tiden i Billies liv var hennes pappa den viktigaste föräldern.
Han fanns där mer för henne och hade mer att ge än mig. Jag var helt slut.
Men det är inte konstigare än att det vanligtvis är mamman som är den viktigaste.
I vårt liv spelar det ingen roll vem som är viktigast. Vem som är hemma mest, vem
som jobbar mest och vem hon oftast är med. Vart hon sover, hur hon äter och vilka som
passar henne.
Likaså kommer det inte spela någon som helst roll vem hon blir som äldre. Om hon är
utsvävande transsexuell, outbildad arbetslös, misslyckad cirkusartist eller om hon svär
tredubbelt så mycket som mig.
Det blir inte fel, så länge som man har roligt på vägen.
Och aldrig, aldrig glömmer bort sig själv.
Billie Elise är en del av mitt liv. Likaväl som Bevan är en del av mitt liv. Men definitivt
inte hela mitt liv.


Men förbannat fina delar!


Billie blir inte lyckligare för att jag stannar hemma med henne istället för att jobba. Eller
för att jag struntar i att gå ut med mina vänner.
Det som kommer att göra henne till världens tryggaste och gladaste unge, är att vi som
föräldrar är lyckliga och trivs med vårt liv.
Och om jag då trivdes med att gå ut en onsdagkväll och träffa kompisar över några glas,
varför skulle jag inte trivas med det nu, bara för att jag har fått barn?
Och om man nu som denna trebarnsmamma trivdes med jobba och nu ska börja igen lite
smått, två månader efter förlossningen, varför skulle man behöva få onda blickar bara för
det?

Det kommer alltid att finnas folk som har tappat huvudet i höstacken. Det handlar bara om
att inte ta åt sig av deras medeltida utlägg.
Rollerna har faktiskt förändrats något under det senaste århundrandet.

Good morning you sexy devil!

Så här ljuvlig var vår uteplats innan vi åkte upp till Jämtland.
När vi kom hem hade allting växt 13 meter rätt upp, lagt sig
längs kanterna och därefter ruttnat till oigenkännlighet.
Idag hivade vi hela skiten och rattade upp på Plantagen,
där vi brände 500 pix på vinterplanteringen. 
Här i Skåne kan man ju ha det grönt året om.
Ja, vi har blivit gamla. Men vi gillar det!




           

...hämtades ut under gårdagen.
När hon är sexton veckor gammal har hon hunnit med 6 st flygresor.
När jag var lika gammal hade jag fått varit på affären och
hos farmor Anka, 600 meter norrut.

Under det senaste året kommer jag att ha överlevt 15 st flygresor.
Hennes fader leder ligan med 28 resor åt alla håll och kanter.
Vi är ett berest folkslag. Men inga tattare.
Det hänger inga symaskiner under mina kjolar.

Lite påfyllning av bilder från den gångna veckan.