Cemo

Vi har bäddat i Billans säng nu och jag håller tummarna för att hon
kommer att kunna sova i den. Vill absolut inte att hon ska vänja sig
vid att sova i vår säng, av samma anledning som vi aldrig kommer
att ha en TV i sovrummet -Den är helig.
Men det känns extra roligt när jag har sytt allting på egen hand.
Påslakan, madrassen, spjälskyddet, den tunna kudden och
madrasskyddet.

Hon som lyckades döda de mest odödliga blommorna på enbart 5 dagar...

Öl på Möllan sade vi ja.
Sista kvällen som bara mig själv.


Det blidde grillad lax på det.



En Riddare och Sandell. Om tre veckor kör vi grillkalas hemma hos
oss och då kan förhoppningsvis även jag stiga in i salongen och bli
lite slirig på orden. Fungerar liksom inte så bra med Lättöl har
jag tvingats inse.

Five days to go.
Om exakt fem futtiga dygn befinner vi oss i Växjö och har just genomgått
den första undersökningen och tagit alla prover. Sedan ska vi promenera
ner på staden och turista lite. Äta god mat och knäppa otroligt löjliga
foton på de sista timmarna som två.

Jag stod och sopade vår uteplats för en kvart sedan när ett par, som uppenbarligen inte bodde här,
kom förbi med en liten unge och frågade om jag kände igen henne eller om jag kunde hjälpa dem
hitta någon granne som möjligtvis visste var den lilla tjejen hörde hemma. Hon var med andra ord
borttappad.
Jag tittade upp i två sekunder, skakade på huvudet och fortsatte sopa. Kunde inte bry mig mindre.

Vad tusan är det för fel på mig?! Tänk om Billie springer bort om några år och ingen vill hjälpa
henne hitta hem. Hur ska jag börja bry mig om barn, utan att känna att de är själva roten till allt
ont i världen? Och sedan var ju den där ungen ful med otroligt fula kläder också. Då vill jag
automatiskt bry mig ännu mindre. Men tänk om Billie blir riktigt groteskt frånstötande? Kommer
jag då att tycka illa om henne? Visserligen så kommer hon aldrig att ha illamatchande kläder och
gräsliga skor på fötterna och hon kommer inte ut genom dörren först jag har fixat håret på henne.
Men varför är det så många föräldrar som inte ser hur deras ungar faktiskt ser ut? Som tycks
blunda när de klär på dem på morgonen och låter intorkat snor hänga kvar halva dagen för "de
blir ju ändå bara skitiga igen".

Det spelar ingen roll att barn växer fort, vi kommer ändå alltid att handla lika mycket kläder till
henne som till oss själva. Hon kommer definitivt att ha en "finkappa" som hon bara får ha när vi
går på staden på lördagar och jag har inga som helst problem att lägga 1000 pix på ett par
Hilfiger-skor som hon bara kan använda någon enstaka gång när hon ska vara extra fin.
Eller beror det kanske bara på att man jobbar i butik och efter ett tag så ser man inte priser
överhuvudtaget? Jag snittade ju skoköp för nästan 2000/kr månad innan jag och Bevan träffades
och vi började lägga pengar på hemmet istället.

Man kanske bara får se efter sina egna och skita fullständigt i alla andras ungar. Det passar mig
nog bäst. För övrigt så hade luftkonditioneringen inne på Mobilia nått sitt förbrukningsdatum och
jag klarade bara 45 minuter innan jag gav upp och åkte hem.
Men det blev i alla fall underkläder till mig, en klänning till Bulten och även den kofta som den
söta bebisen på bilden har på sig. Hörde ni?! Jag tycker att ungen är SÖT. Kanske finns det hopp
även för mig...
 

Idag fick jag påhälsning av min blivande dotters blivande gudmor, fröken
af Riddersporre minus af:et. Vi har suttit ute i solen hela dagen, ätit
sallad, tuggat baguetter och sörplat öl.
I slutet på månaden, när räkningarna ska betalas, så kan det svida lite
att nästan 8000 bagis går till hyra, men sådana här dagar inser man
att det är värt vartenda öre!

Efter att jag slutligen tvingats rycka in för att skrapa lister och lägga
på ny färg, blev sovrumsväggen klar och vi är ytterst nöjda!
Nu kan vi krypa ner i sängen alla tre och känna att det är
mörkt och mysigt. Fram tills nästa gång jag börjar
vantrivas och gnälla, det vill säga...

         
Hemmagjorda påskägg och grillat varje dag.



Sovrummet började målas mörkgrått, men mannen utan tålamod
verkar liksom aldrig bli klar därinne...


            
Vi åkte skytteltrafik mellan Skomakarebyn och Plantagen för att
kunna pilla lite på uteplatsen. Jag började självklart planteringen
med att klippa av alla rötter. Såg ut som skräp tyckte jag.



Nu fattas bara Boulebana och en Pelargon så har vi stegat in i PRO:s
härliga gemenskap!
Under söndagen åkte vi ut till paret Holmgren/Sandells nyinköpta
torp vid golfbanan, men kameran glömdes naturligtvis i bilen.
Tjusigt var det dock!

Nu börjar jag att bli riktigt, riktigt less.
Jag kan inte minnas när jag sov en hel natt senast och vaknar alltid vid 04:00 och somnar aldrig
om. Det spelar ingen roll att alla säger "Passa på att sova nu, för sen blir det inte mycket sömn".
Ingenting kan omöjligt vara värre än att inte sova alls.
Jag är på dåligt humör från att jag kliver upp till att jag går och lägger mig igen och har så
fruktansvärt ont i magen hela tiden. Vartenda organ i hela kroppen är på väg ut ur armhålan och
magsäcken lade benen på ryggen för en vecka sedan. Dessutom är jag säkerligen totalt blålila
på insidan, som resultat av alla sparkar, knuffar och slag.
Lika härjad som ett överförfriskat slagsmål på Valborg med andra ord.

Idag är det påskafton och bara 10 dagar kvar tills vi åker och plockar ut grisen.
Jag skulle nog hellre vilja ha en liten kanin. Eller kanske något annat fluffigt litet djur.


Alice, 9 veckor gammal, när vi just hade fått hem henne.

Körsbärsträden har slagit ut och inte en jäkel har långbyxor på sig.
Nu tänder vi grillen och suger mer öl i solen!

Vi tänkte trotsa solen och gå på bio nu.
Mina hormoner har hållt sig på sin plats under hela dagen och jag firade
genom att slita på mig en klänning, som jag till och med kom in i, helt
utan att riva av mig håret. Galant. Ända tills jag upptäckte en fläck.
Vi blir nog lite sena...

Jag har köpt ett nytt nagellack som jag smetade på under gårdagen.
Måste ju se respektabel ut inför mitt och Billies första möte och man
kan definitivt inte ta i hand och presentera sig med ovårdade naglar.
Dessvärre läste jag igenom mina instruktioner inför buköppningen nu och
såg att man varken får ha hudcreme, något parfyrmerat eller nagellack
på sig. Helvete där!
Tänk om hon öppnar ögonen, granskar mig uppifrån och ned och muttrar
på bebisspråk "Vadå? Måste jag följa med hem till den där skatan?!

Nu ska jag i alla fall rusa iväg till det sista besöket hos barnmorskan innan
Bulten Bulvan ska plockas ut. Bara 14 dagar kvar och ge fasiken i att
kommentera mina skräckexemplar till kärringhänder. Alla andras blir
vattenfyllda och uppsvällda, medans mina mjölkades helt på innehåll
och blodet slutade besöka området i samband med Tjernobyl -86.

Vi åt ute idag igen.
Pastasallad, grillad broiler och nybakade baguetter.
Sedan satt jag kvar och läste i någon timme och blev dessutom
serverad efterrätt i form av kladdkaka och grädde.
Jesus Krister, vad jag är lycklig! Vårfnittrig i vaderna.

Tummen ur röven? Näe du, i den här soffan har vi legat sedan klockan
10:00 imorse med ett få antal urinationspauser. Målat naglarna på
varandra, killat ryggar genom sammandragningar och skrattat åt
Billies konstanta hicka. Vi badar i apelsinskal och tuggade tuggummin.
Total misär och jag äcklas. Mest av honom, men lite av mig själv också.

Vi har ingen helkroppsspegel hemma och tur är väl det.
För far åt helvete vad chockad jag blir varje gång jag går förbi en.
Har Bulten förökat sig sedan det senaste ultraljudet?!
Mina ben ser fortfarande ut som spensliga tändstickor, medan den
inhumana kistan ligger vid bristningsgränsen. Det ser fingerat ut.
Uppdiktat och Photoshopat.
Hur ofattbart sladdrigt kommer detta att bli sen?!

Efter att jag tjurigt nog kämpat på i 11 km under gårdagens promenad och 
trots extrema svårigheter att ta mig framåt efter den sjätte, så mötte jag
upp den man jag varit så ovanligt kär i under hela veckan.

Vi satte oss med två kalla och ytterst välförtjänade på Oleary's uteservering
och samtalade om historisk tid. Det  var nästan ett år sedan vi satt på
samma ställe sist och första gången vi skulle umgås på tu man hand.
Allt är sig likt, förutom en utomjording som härjar i min buk och min
slående skönhet har totalkraschat -rätt in i fettisträsket.
Men det gör inget. Om bara 17 dagar är Billie Elise här och tills
dess ska vi bara njuta.

På kvällspromenad till glassaffären!

Under morgonen tog jag mig i kragen och skrivit klart vår födelseplan som ska lämnas in till
personalen när vi kommer in till förlossningen.





Sedan blev jag lite osäker på hur pass ärlig man kan vara utan att barnläkaren ringer Socialen
för omedelbar hämtning, men barnmorskan tyckte att det var jättebra att skriva precis som
man känner och att det är precis sådant här de vill veta när de läser igenom alla papper.
Majoriteten säger tydligen ingenting, även fast mycket känns helt fel.

Jag kom äntligen ihåg att ta med mig kameran under gårdagen, men glömde
naturligtvis att sätta på blixten, vilket inte upptäcktes först jag kommit hem.
Fröken Sandell drog en springnota på puben, men det upptäcktes redan
vid utgången, varav den ytterst generade minen.
Kafkas "Förvandligen" var riktigt bra. Nästa vecka ska jag och
Pinnen gå och se en mycket homosexuell pjäs om homosexuella.
Sådant gillar vi!

Billie uppskattade för övrigt inte uppsättningen. Det gör hon aldrig.
Totalt hysterisk redan när musiken slogs på  och lugnade inte ner
sig först vi lämnat byggnaden. Framtida kritiker kanske?

Nu drar vi in fläbbet och går ut!
Jag tänkte bli bjuden på middag i glada vänners lag, ta någon öl på
staden och sedan har vi biljetter till teatern.
Har proppat mig full med mediciner, ätit en hel citron och hoppas
på att jag varken vomerar eller somnar under föreställningen.
Håll tummarna mina damer och herrar!

Jag äter Oreos i mjölkchoklad till frukost.
Igår kväll tog vi bilen upp till Ikeas matbutik för att köpa kokosbollar
när min påse Zoo var slut.
Det här börjar spåra ur...


Men vi åt en förbannat god middag.
Pastasallad med kassler, broccoli, baguetter och Creme Bonjour.
Livet står som sagt stilla de här sista veckorna...

För 10 år sedan hade livet knappt börjat.
Jag var dyngsnygg och knäckte ciderburkar med skinkorna.

VAD I HELVETE?!
Jag trodde att det här var den enda punkten på listan jag skulle vara förskonad ifrån?!
Allt annat skit har jag ju lyckats pricka in och hela familjens sparkonto ska gå till
diverse skönhetsoperationer för att rätta till alla defekter som denna unge orsakat.
Jag har ju frivilligt gnidit in mig själv i kycklingfett morgon och kväll och har inte
ett föga streck på hela min kladdiga kroppshydda.
Och idag får jag veta att det kommer efteråt?!

Näe, nu åker jag in till barnmorskan och gapar hela vägen från korridoren.
Sådant här ska delas ut på en lista med flaggande varningstrianglar 
innan man bestämmer sig för något.

Jag har en otroligt viktig lista, nedklottrad på ett trasigt kollegiepapper,
liggandes i ett köksskåp här hemma. Listan innehåller de fem saker 
som jag längtat efter allra mest under de här månaderna och som ska
finnas hemma eller inhandlas under den första veckan när vi har
kommit hem.


1. RÖDTJUT -Har inte ens smakat en droppe på 2,5 månad nu. Ölen gick jättebra att ersätta
    med den alkoholfria, men vinet smakade överjäst saftsoppa och hälldes ut direkt.
    Herrejesus med kristet uttal, vad jag saknar att komma hem från jobbet och lägga mig med
    ett glas rödvin i badkaret.

2. RÅBIFF -Eller rått kött överhuvudtaget. Carpaccio, helblodig oxfilé, prosciutto, alla sorters
    lufttorkade skinkor. Det har dock slinkit ner en blodig bit ett par gånger, när jag inte kunnat
    hålla mig i skinnet.

3. MÖGELOSTAR -Alla sorters ostar jag inte får äta nu. En lagrad grönmögelost på ett saltat
    italienskt kex är bland det godaste som finns.

4. SUSHI -Det talar för sig själv.

5. REDBULL -Ja...när jag jobbade så kunde det ibland hända att jag köpte en till Karin, för att
    kunna smutta på den själv i hemlighet. Men snart ska jag tanka 13 burkar om dagen och
    skaka hela nätterna igenom.


Längst ner på listan har vi ett stort OBS!
CIGARETTER -Jag slutade röka den dagen jag bestämde mig för att behålla Billie och har tillåtit
    mig själv att röka ca 4-5 cigaretter på dessa 9 månader. En på nyårsafton, en på min
    födelsedag osv. Att dricka ett glas läsk om dagen är tydligen onyttigare än att röka en gång
    varannan månad, enligt barnmorskan.
    Saken är den att jag vill absolut inte börja röka igen när hon är ute. Det är så fruktansvärt
    vidrigt med folk luktar rök och sedan tar på sina små barn, som i sin tur luktar surfimp. Men
    det kan nog tänkas att det kommer att ligga ett paket bakom krukan för ensamma kvällar när
    hon har somnat.
    Om hennes far vägrar sluta snusa, så finns det egentligen ingen anledning för mig att ge upp
    något jag älskar. Trotsröka i smyg när ungen inte är närheten, ska jag göra. Precis som min
    egen moder, som tog skottkärran för att "kasta löv" uppe vid vändplan, sedan stod hon där
    och smygblossade. Jag såg dig nog!

När man glider omkring i en Volvo combi med plats för tjock unge, barnvagn
och eventuellt två strävhåriga tikar, så vet man att livet är slut.
Ja, vi har ny bil -IGEN.

           
Och för att testa schabraket så åkte vi på utflykt under söndagen.
Först till Jakriborg, som är en jättemysig by med roliga hus och
små trånga gränder. Sedan åkte vi till Lund och traskade omkring
i domkyrkan och nobbade den 25 meter långa kön till glasskiosken.
Klarblått och 17 grader i skuggan.

TOTAL LYCKA!
Idag lyckades vi lokalisera den enda affären i hela Skåne,
kanske även i hela södra Sverige, som säljer Portello.
Mitt hjärtas fröjd!

...dagar kvar alltså.
Det börjar arta sig.

Idag ska vi på en föräldragruppsträff hos vår barnmorska.
Vi har varit vanvettigt tveksamma och tänkte först inte alls gå, men beslutade i dagarna att ge det
en chans ändå.
Första och enda gången jag beblandade mig med andra gravida var ju inte alls så lyckad.
När vi sedan var på Öppet Hus på BB, fick vi båda slagsida och ville fly fältet.
Jag vill ju varken vara förälder eller vara bland andra föräldrar. Speciellt inte när alla de andra
valarna är 35+ med bekväma skor och illasittande tantjeans.
Men vi gör ett försök och börjar det krampa skyller på vi oväntad sjukdom eller matiné på biografen
bredvid.

Anrika fröken Molin joggade under morgonen sina sista metrar. Troligtvis.
Hela 10 pannor plus, med fetfläbb på alla vitala kroppsdelar och med lår
som i sittande tillstånd är i Anja Pärson-klass.
"Men du har varken bristningar eller hemoröjröjröjder" som min jugge
till vaxare gladeligen påminde mig om efter att hon särat på mina
ben vid vårt senaste möte.
Man kan ju alltid vara glad för det lilla.

Idag har jag bakat överraskningsbullar åt den man jag håller hemskt kär.
Han har det största tålamodet jag någonsin stött på, trots att jag är
konstant gnällig, trött och illamående och trots att allting oftast
går ut över honom så finns han alltid här.
Han talar om för mig att jag är fin när jag behöver höra det och när jag
ser ut som en kasse skit så håller han käft. Sådant uppskattar jag.

Det blev två plåtar vaniljbullar och en plåt kanelbullar. Jag vet ju inte
riktigt vilket han föredrar. Så bra har vi inte lärt känna varandra på
de här 9 månaderna.

Jag tog en långpromenad idag på 10 km och gick längs stranden
hela vägen in mot staden.






Slutligen satte jag mig på Lilla Torg, tog en kall öl i solen och inväntade
Pinnen som kom direkt från jobbet. Dessvärre var han så skitig och risig,
att endast arbetsbyxorna fick vara med.

GOOO MÖRRON!
Det blidde lila helgblommor denna vecka. Till nästa fredag inhandlas
det 10 tulpaner i en skaplig orange kulör istället. Variation.
Idag ska skrotbilen vi blev pålurade lämnas tillbaka och vi ska på
Billia och hitta en ny. Gärna en där man inte behöver klättra in 
genom bagageluckan för att kunna komma åt barnstolen.

Sviterna efter mitt groteska fall häromdagen börjar nu
visa sig.
Jag ser ju inte riktigt ner till baksidan av låret och bad
Bevan titta efter om det blivit något blåmärke. Det hade
det naturligtvis.
En äcklig blotutgjutning som dessutom sträcker sig upp
på ryggen. Det räckte tydligen inte med att mitt andra
ben redan skiftar i blått och lila på grund av alla
sprängda blodkärl och dunkande ådror.
Kan man lära sig att kissa ståendes?

"...ville bara säga tack för att du är så ärligt när du skriver!
Alla som väntat barn vet att det är en hormonell berg- och dalbana och att man ibland känner
för att låtsas som om bullen inte finns där och fly landet. Skillnaden är att de flesta inte vågar
pratar om det.
Jag har själv två underbara barn och när jag väntade ettan kände jag precis som dej! Så jag
känner igen mej jättemycket och sitter ibland och småskrattar för mej själv.
Så fortsätt skriva sådär ärligt, för många orkar verkligen inte läsa en till blogg där allt är så
löjligt bra och ullegulligt!"