Cemo

Helvete vad träaktigt det här är!
Klockan är över 12:00 och jag sitter och stirrar in i väggen. Brukar inte jag vara redigt
salongsberusad vid det här laget?!

GODER MORGON JOHNNY!

Detta är en mycket vit helg. Vit i den bemärkelse att vi håller oss nyktra, jag och frugan.
Herr Nagelchefen och jag klämde dock en varsin öl igår när vi var ut och käkade, men det
var en mycket liten sak. Han drack för övrigt ingen öl, utan en Bacardi Breezer Watermelon.
Homosexualitet är också ett trevligt intresse.

Hur som helst så medförde denna vita fredag att jag somnade på soffan (Notera somnade,
ej däckade) ovanligt tidigt och vaknade därför klockan 08:15 imorse. På en LÖRDAG!
Nu blir det storstädning av hela kvarten, då jag har visning på min lägenhet idag.
Tänkte kanske flytta igen.

Har just kommit tillbaka från SM i provtagning.
Fyllde 6 olika färgglada rör med min söta röda kroppsvätska och försökte därefter fotografera
hela spektaklet.
Det uppskattades inte.
Urinerade i ett flertal olika muggar och ska dessutom in några gånger till under nästa vecka för
att lämna fler prover. Försök själv att pricka fem små rör när du sitter och krämar på toaletten.

"Förvara det i kylen" tyckte sköterskan.
"Och var ska jag förvara maten?" undrade jag.

Förutom min ljuva magkatarr, som tycks ha uppkommit i samband med flytten hit i augusti,
och min brist på alla nödvändiga ämnen i kroppen, så verkar det vara något fel på min sköldkörtel.
Jag sprang hem och googlade. "Brist på sköldkörtelhormoner karaktäriseras av bland annat
mental retardation och kortvuxenhet."

Blir det så här för alla som särar på sig?! Jag lider ju bara utav en halv släng djup nedstämdhet.
Det är ju tur att vi kommer att vara gifta i några månader till! Kanske magen lugnar ned sig?


Lägger mig och sover en stund istället. Innan dreglet börjar rinna och
jag inte kan knyta my brand new Adidas på egen hand.

Om även tjocka människor får ligga, så kanske jag inte behöver oroa
mig för den lilla mannen som sitter i min mage och bara växer och växer.
Grön tyrolerhatt och pjäxor har han.
Nu cyklar jag iväg till Fosieanstaltens läkarhus för att utkräva
antibiotika och djuprengöring. Han ska fanimej bort.

Det brann i mitt hus inatt.

För den femte morgonen irad vaknade jag med en smärre bakfylla
och ångesten hängandes som en packåsna över skallen.
Jag vill inte mer nu...

Där är väldigt sällan jag läser andras bloggar. Ibland försöker jag gå in på någons och klickar mig
därefter vidare in på någon annans osv. osv. Men jag tröttnar så jäkla fort.
Jag är en bokslukare. Sväljer sida ut och sida in och sover ofta väldigt lite, då jag fastnar i heltäckta
sidor med ytterst dramatiserande följetong.
Men jag klarar inte av inlägg i någons dagbok med bara text. Det är text, text och åter text, utan
bilder eller uppehåll och jag vill köra fingrarna i halsen och vomera upp den där sura alkoholiserade
gula gallan som jag lämnade kvar i djupt ner i magsäcken efter förra helgen.
Jag klarar inte ens av min egen jävla dagbok om jag skrivit två inlägg utan bilder.

Så jag bjuppar på den här skiten och lägger ut lite bilder imorgon då nykterheten sugit tag i mig och
jag kommit till mina sinnes fulla bruk.
Näe...där fattar ni ju också att jag överdrev. Jag har sabbat min fruktansvärt kompetenta
hjärnverksamhet och förvandlat den till någon skitig, illaluktande, svårskrubbad heltäckningsmatta.
Det är söndagnatt, numera måndagmorgon. Jag är full och Död åt er!

Jag har överlevt!
Då jag sitter här och snipprar på tangenterna som en galen
köksmus runt vispgrädden, så förstår ni även att jag har
alla sinnen i behåll.
Morgonen började dock illa. Jag försökte hänga mig själv i
ett par röda Björn Borg-skosnören, längst bak inne på lagret,
men blev räddad av en skär jungfru i illa skavande blus från
H&M:s slumpavdelning.

Sedan kom en Hanson, vid namn Marcus, och delade ett
lunchmål på Burger King, som jag så för annars föraktat.
Dagen fortsatte på moln, med vissa små avbrott av både
Jehovas och zigenare och vid dagens slut kom denne
charmanta Hanson tillbaka och vi ölade ett slag på jobbets
övervåning. O'learys med bowlingbar alltså.
Lever igen, med andra ord.
Och söt var jag.

Nu när livet har återgått till det normala, nästintill, så inser man hur förbannat
tråkigt man har det. Jag har klivit rakt in i en höstdepression och dessutom
försatt mig själv ordentligt i skiten.
Man skulle ju kunna ta det. Livet alltså. Ta livet av sig.
Jag gjorde ett försök en gång under mina ungdoms dagar, med en plastpåse
från Odenhallen över huvudet. Det hela slutade dock med att jag slet av mig den när syret började
ta slut efter en sisådär 20 minuter.
Nytt försök innan jobbet börjar möjligtvis. Påsar från Konsum ska ju vara mer miljövänliga
nuförtiden. Återvinningsbara.

Jag klickade under natten hem en beställning på tidningen "När & Fjärran".
Tre nummer för endast 49 bagis brände ju inget djupare hål i min redan
urholkade vänsterficka. 
Har en hel del pant att ta itu med.

Vi pyser över till Köpenhamn nu.
Återkommer med detaljerad information om mitt utvidgade magsår och
den lilla Leprechaun som sitter i säcken och röker sura kubanska cigarrer.

Öl på Möllan. Mat på Donken och några borttappade kort.
Jag har nu återfunnit korten som vanligt, men upptäckt att banken dragit 600 kr när jag bara
plockat ut 300 bagis. Blir mycket intressant imorgon när jag ska tränga mig in till Swedbanks VD.
Tränga mig in TILL alltså, inte IN I.

Jag ligger och bräker i den nya soffan, som på något oförklarligt vis hamnade i mitt
vardagsrum under eftermiddagen.
Men då jag hade tre och en halv nya tankar i skallen efter gårdagskvällen, kunde jag
naturligtvis inte sova, utan låg vaken i fem timmar innan det vankades turkdusch och
biltur till jobbet.
Jag är med andra ord helt försörd.
Vi tar bilder imorgon, då för övrigt lillasyster syrran kommer nertågandes från skogen.

Gårdagen blev i alla fall en halvannan släng bättre.
Jag började med en RedBull, som gladeligen slet upp mitt rivande magsår,
låg sedan på golvet och skurade parketten med en disktrasa innan jag
dammtorkade varenda list och vrå.
Kvällen spenderades hemma hos Marcus Hanson med vin och måleri och
slutligen stegade jag in på Max klockan 01:58, endast 2 minuter innan
stängning och fick de anställda att dra djupa suckar och sätta igång
maskineriet igen.
Jag var hungrig.

Efter några horribla timmars sömn drog alarmet igång klockan 07:30 igår morse och jag grät
högljutt när jag försökte sätta mig upp i sängen.
Hade enorma svårigheter att fästa blicken på mig själv i spegeln, vilket annars brukar vara nästan
för fängslande, och efter några tafatta försök till spackling liftade jag till jobbet, där jag vandrade
omkring som levande död i två timmar, funderades på om jag skulle bakisbaja ännu en gång eller
bara lägga en finkantad köttsoppa direkt från struplocket.
Sedan kom räddningen.

Min underbara fru Riddersporre kom in till jobbet en halvtimme tidigare
och hade köpt med sig en flottig pizza och en iskall Cola till mig. En finare
överraskning har jag aldrig någonsin fått och jag känner numera både
tillgivenhet, förälskelse, lusta och ren kärlek för denna sagolika kvinna.

På vägen hem kraschade jag dock fruns cykel med henne bak på
pakethållaren. Cykeln vid namn "Lila" sprack lite här och lite där och är inte
alls lika tystlåten som innan. Vi klarade oss betydligt bättre med en stukad
fot och trasiga minnen.

'

Vissa av oss, kanske inte Du, kom hem alldeles för sent och är fortfarande under ett mycket
berusat tillstånd. "Men skit i det" säger du och håller upp dörren för mig när jag nu traskar
iväg på jobbet. Kan tänkas att jag stannar och vomerar i närmaste vältrafikerade gatukorsning...
Bilder kommer.

Homo Sapiens av det manliga könet förvandlas väldigt lätt till små gnällande blöjbarn.
Spelar ingen roll hur länge man känt varandra, när de känner sig lite trängda så sjunker
de ihop till minimala jämrande knyten som slåss och sparkas och bits.
Tänk om de dessutom skulle vara förkylda också...

Slank in på EM tvärs över gatan imorse och köpte en soffa.
Den gigantiska skönheten som vi verkligen ville ha hade 5 veckors
väntetid och denna skulle "bara" ta 2-3 veckor.
Jag slet dock fram galenskapsblicken och lyckades övertala honom
att ringa huvudkontoret och skicka ner en ensam pjäs med lastbil
på onsdag. Sedan fick vi ett presentkort på 500 bagis också.
Jag är som sagt en helt underbar människa!

Det är ljuvligt att vakna, den 7 oktober, till ljudet av kommunens gräsklippare.
Gräset är tydligen för långt och blommorna måste vattnas.

Jag var för övrigt väldigt nära att vältra Eben rätt in i en prostituerad dam
härom kvällen. Hon stod så neutralt väntandes och kedjerökte utanför några
av fabrikerna på Industrigatan och då jag trampar illegalt utan lampa, höll
jag inte på att se henne efter vägkröken. Ni vet, vid den där trasiga
husvagnen där de serverar bosnisk mat vid lunchtid.
Fabulös kvinna iförd 12 ton smink och Vanheden-pjucks.

Ni har tidigare hört talas om min kärleksaffär med den manliga
damcykeln Ebenhartz?
Eben har förgyllt hela min tillvaro, men börjar nu efter tre månaders
terrängstyrning att lägga ner verksamheten. Skruvar har lossnat,
kedjeskyddet är sprucket, stänkskärmen har ramlat av och ligger och
smattrar mot bakhjulet. Är precis som när man var 5 år gammal och
klistrade fast halva kortleken mot däcket för att få till de häftiga
"moppeljuden".

Jag var helt övertygad om att det skulle vara jag och Eben för alltid. Bör även jag lägga ner hela
processen? Låsa in mig själv i förrådet och vänta på att Prins Charmig från flyktingförläggningen
gör ett smärre inbrott och plockar av mina mest vitala delar?


Appråpå vitala delar. Läste ni förresten inlägget i länken där ovanför? Då vet ni även vem det är
som hemsökt min vagina den senaste tiden. Det visade sig dock att det var han som var själva
chefen och var tyvärr varken efterbliven eller sinnessvag. Men något sorts fel lär säkerligen
uppkomma. Det brukar bli så efter en tid med mig...

Nu när söndag slagit över till måndagmorgon kan vi reflektera över helgens
motgångar och missöden.
Här har ni det största.
Jag var in på Systembolaget för att i vanlig ordning köpa min favoritöl, som
dessutom är en mycket billig och förmånlig kroatisk dryckesvara. Priset för
denna 50 cl flaska har legat stadigt på cirkus 13:40 riksdaler.
Hyperventilerade och gick hem.

Jag har suttit fullt påklädd med skorna på i över en timme nu.
Vi skulle spendera en hel dag tillsammans, vilket naturligtvis
inte blev en hel dag, utan det var tvunget att "jobbas lite först".
En enda dag, var allt jag bad om.
Nu är Systembolaget snart stängt och även alla viktiga butiker
vi skulle hinna med och jag sitter fortfarande här, svettig,
slutkörd och vansinnig.

Vad är det för fel på mig?
Har jag någon blinkande jävla neonskylt ovanför vaginan
där det står "Idiots, entrance here please!".                                         Frida Kahlo
Jag drar ju till mig dom som flugor till någon oformbar,
kladdig jävla diare och tycks inte lära mig något alls med åren.
Jag gillar lidandet kanske. Och konsten.                                        

Det känns härligt att bo några meter härifrån.

Nej fasiken vad jag ventilerade mig under gårdagen. Får man göra sådant?
(Tack i alla fall för alla ljuvliga mail, sms och kommentarer.)
Låt oss då istället fröjdas över en otroligt barnslig msn-konversation på en
torsdagskväll, två skolflickor emellan:


Linnéa säger: FITTA! Hon är en jävla fitta!
Cemo säger: HORA är det nya fitta.
Linnéa säger: HORA HORA HORA!
Linnéa säger: Jag ska bli förbannat full på lördag jag.
Cemo säger: JAG MED!
Linnéa: Men det rycker så i tarmen redan nu.
Cemo: Min tarm är så sur av det magsår jag smittats av. Allt rödtjut har verkligen
förstört min vokabulära funktion.
Linnéa: Du kommer att bli en sån jävla vinkärring när du blir gammal.
Linnéa: Uffe Larsson är död också.
Cemo: Är precis som om det sitter en liten jävla nisse i min magsäck och sliter
upp själva huden innifrån. En brännande känsla.
Cemo: Uffe Larsson hade väl också problem med magsäcken?
Linnéa: Ja det var väl hans minsta problem.
Cemo: Hans största var väl att han var stor?
Linnéa: Ja jag sa ju det.
Linnéa: Får du medicin för magen eller? Omeprazol?
Cemo: Jag röker det för att stabilisera syran där nere.
Linnéa: Men fy fan vad smart!
Linnéa: Måste vara det bästa man kan göra.
Linnéa: Ser du Hitler?
Linnéa: PENIS!
Cemo: Beror på. Penis eller Hitler? Näe, nu lägger jag av. Måste hinna klippa
tånaglarna innan jag lägger mig. Hört talas om likfett mellan nageln
och köttet?
Linnéa: Hela jag består av likfett.
Linnéa: Men du, har du magsår måste du få medicin mot det säger jag.

Igår natt kom det.
Nervsammanbrottet som jag väntat på i ett bra tag nu.
Ni vet, när det äntligen slår till i skallen och man inser vad som hänt.

Att jag förlorat den människa som jag älskat och levt med i så många år gör inte så mycket.
Vi var ändå inte särskilt kära på slutet. Vi tålde inte ens varandra stundtals. Stundtals alltså.
Andra stunder älskade jag så mycket att jag nästan gick sönder.
Men jag har förlorat min allra, allra bästa vän i hela världen.
Den som jag allra helst ville gå och handla med, ta en öl med, laga mat med och den person
som jag berättade allt för.
Jag vill ha tillbaka min kompis.
Jag vill kunna prata då och då. Kunna träffas över något alkoholhaltigt och prata skit om
alla andra och slänga sig på telefonen när något roligt har hänt.
Och att ha någon att prata med när det känns jobbigt och när man är ledsen. Någon som
förstår precis hur det känns och som förhoppningsvis känner likadant.
Det är skitjobbigt att inte ha någon att prata med.

Och det är fortfarande inte en enda människa förutom min kompis Karin som frågat hur
jag mår eller hur det är. Är inte det lite underligt?
Jag har precis lämnat hela mitt liv och den människa jag växt upp med. Som jag blivit
vuxen tillsammans med och älskat mest av alla människor på hela jorden. Hur skulle det
kunna kännas okej?
Vissa dagar är det jättebra och jag hinner inte ens tänka på det. Andra dagar, som igår,
ligger jag inne i badrummet och klarar inte att resa mig upp, för hjärtat slår så hårt att
hela bröstet är på väg att sprängas innifrån.
Och sådana dagar när man glömmer bort att man har ett nytt hem att gå till och är
istället på fel buss eller cyklar åt fel håll. När man jobbat en lördagkväll och längtar som
en galning hem till kaninerna, tända ljus och en flaska vin på elementet.
Det tänds ljus nu också. Och dricks en hel del vin.
Men jag vill ha tillbaka min kompis.