Cemo

Vart vänder du dig om snickaren som byggde om verandan
misslyckats med jobbet men ändå saltar räkningen?

Jag hackade oxen när Hanson dängde till mig över röven och
jag skar upp halva tummen. Blodet sprutade, jag grät och han
såg mer än road ut.

Försökte klara mig ifrån det här med godisätandet idag också, men det
fungerade som vanligt inte. Egentligen var det inte ens ett försök, utan mer
ett uppvaknande i gryningen och en joggingtur i illfart till gorrabutiken.
Sedan kunde dagen ta sin gloriösa början.

Så här kunde jultomten sett ut under sommarhalvåret.
Denna man går dock barfota året runt och har aldrig försökt lappa
sin jacka och ja, den har mer än två hål.
Jag är stor motståndare till att han får gå fritt på stadens gator,
men har aldrig lyckats röja honom ur vägen.

09:38 och jag har nyktrat till.
Löpande information under kvällen, för nu kallar kall kola. Och jobb.

Det är läskigt att man inte ens får vara främmande i en främmande stad.
Några minuter efter min och fröken Riddersporres nattliga cykeleskapad får jag sms från
min kärvänliga make ett landskap bort: "Är du ute och cyklar?!".
JA, på hemligt mission och det berör varken dig gubbe, eller dina stjärtiga kompisar som
du ändå bara gnäller över. Ingen gillar folk som bara äter gröt eller lipar. Fy fan heller!

Jag är ensam hemma hela helgen, vilket vanligtvis innebär att jag kommer hem från jobbet,
öppnar en kyld flarra, sätter mig framför YouTube och poppar musik på högsta volym.
Det är särledes befriande att få vara själv, eller hur?
Jag kan äntligen få sitta själva vid datorn och jag kan kolla upp vad alla hemma i Östersund
har för sig. Det är mestadels bara tragisk och likgiltig läsning. Har ALLA barnbarn redan
innan 30-strecket?!
Jag piggar upp mig själv med en fin luftad prosciutto och övergår till musiken igen.

Men efter ett tag, när klockan har vandrat förbi läggdags börjar jag alltid bli sentimental.
Jag slår upp "bildmappen" och ser tillbaka på vårt liv tillsammans, vilka de första fem åren vi
båda försökt förtränga, och ett känslosamt, tårdrypande skede av kvällen inleds.
Det avslutas dock rätt snabbt när fanskapet inte svarar på mobilen och jag är nära att
knipsa sladden till hans älskade TV med min uppgraderade Ladyshaver. Jag ville ju bara
lovorda och älska ömt i luren!

Men själva poängen med mitt förbannade dravel är att handjuret är snyggt. I omgångar.
Just nu är vi inne i en dålig fas med bångstyrigt, grått hår och för mycket folköl i bukhålan.
Låt oss hoppas på brutala förändringar inom kort.

Det bjuds på norrländsk frukost i hushållet när maken är på ytterst
viktig affärsresa. Eller något liknande...
Halvt avslagen Portello i whiskyglas.

Jag befinner mig för övrigt i den pittoreska småstaden
Östersund, som riktigt lyser i sin färgsprakande prakt.
Vi promenerar i solskenet längs de trånga kullerstens-
gränderna och köper färsk fisk i hamnen.

Skitsnack.
Det blåser storm, snön ligger kvar i backen och träden
har inte ens slagit ut. Vi var helt ensamma i lokalen på
After Worken och befolkningen tycks numera endast
bestå av övermogna 17-åringar och Gul Blend-puffande
surkärringar.

Jag ska, om en halvannan minut, väcka min gode kamrat,
packa in honom i bilen och köra rätt upp i skogen.
Där måste hända det mer.

Det är ytterst stillsamt i mitt ungdomliga liv för tillfället.
Jag vaknar, går på jobbet, klättrar bland hyllplanen, kanske spiller något på
tröjan under lunchtimmen, bråkar med skomakaren och går slutligen hem
i ren förtret.
Igår var det dock en tjej som kom nedför rulltrappan från restaurangplanet
och kaskadspydde sedan i en papperskorg utanför vår butik. Jag bevittnade
hela händelseförloppet och det var det bästa som hänt på över en vecka.
På en höft alltså...

Jag känner mig ytterst fransk idag.
Sådär halvlurigt, storrökandes, otrevligt,
halskraxandes fransk.
Eller så är jag bara hungrig.
Men hemma hos "snart-är det-bikinitajm-och-jag-
behöver-suga-in-magen-tre-skvalpande-litrar"
-hushållet så serveras det bara frukt så här i
morgonstund och det smakar lort.
En butelj nedfryst pilsner, lite petroleumdoppade
frittar och ett halvannat kilo wienerbröd hade
varit min dansanta melodi...

Sms till syster 11:19:


"Semestern är räddad! Jag har köpt piller för lösa magar, jag har köpt piller för
hårda magar. Piller mot kräkningar, piller mot fräkniga. Bara att tuta och köra!"

                            

Jag kröp ner i sängen redan 21:20 igår, vilket aldrig
någonsin har hänt tidigare.
Vaknade upp lika förbannat trött som vanligt, så det
hela var en total bortkastning av produktiv tid.

Jag är helt övertygad om att jag lider utav benhinneinflammation.
Igår kväll tänkte jag ta en liten joggingrunda runt golfbanan, men
det gjorde så helsickes ont i smalbenen att jag tvingades stanna 
redan innan de svartarbetande polackernas sovsalar. 
Men trilsk och hårdnackad som jag är, fortsatte jag och till slut
hade jag sådana fasansfulla smärtor att jag inte längre kände
något alls. Själen var död..
(Kan även ha varit så att jag svimmade och någon bar mig hem,
för jag minns inte ens vilken väg jag tog.)
Hur som helst så klev jag upp imorse för att stega iväg på
hälsocentralen 200 meter bort och höll inte på att ta mig dit.

Jag är skrotad för livet.
Sedan glömde jag även att berätta detta för den underbara doktorn
som tog 120 riksdaler ur min plånbok och gav mig en elektronisk
underskrift  och ca 20 sekunder av sin dyrbara tid.