Cemo

Så en tronarvinge var kommen.
Jag har alltid arbetat icke-aktivt för att avskaffa kungahuset och finner detta faktum totalt
ointressant.
Mest för att det kostar oss vansinnigt mycket pengar, som definitivt hade kunnat användas
till bättre ändamål, men egentligen lika mycket för deras egen skull. Hur kul tror ni att De
tycker att det är? Att dag ut och dag in ha ett fullspäckat schema, att aldrig kunna ta en
oplanerad semester någonstans och att hela tiden hålla smilbanden uppe, ta i tusentals
smutsiga bacilluskhänder och intala sig att "Åh vad intressant och spännande detta är" när
man egentligen bara vill ligga hemma på soffan i trasiga mjukisbyxor, mata ostkrokar och
släppa väder.



De har det nog inte så lätt.
En rivig pinne i röven och en ner i halsen. Hur ska man annars hålla sig sådär rak och stel?
Förutom Kungen himself såklart. Han verkar vara en fantastiskt härlig man i sina bästa år.
Det är lite "Tomten är far till alla barnen" över honom. Spontan och lössläppt. Man vet aldrig
vilka ljuvliga grodor som löper amok ur munnen på honom. En sådan som honom borde det
finnas på alla släktkalas och slätstrukna arbetsplatser.

Ska vi säga så? Att vi avskaffar Kungahuset, men låter Gurra vandra omkring på fabriker,
fester och föreläsningar? Han är välkommen hos oss när som helst.
Förutom på måndagar. Då är vi trötta och vill vara ifred.

Jag sade igår att den mat vi åt i Köpenhamn var "halvgod" och det var den. Lite torr, smaklös,
medelmåttig och totalt giftig.
Billie (som fick äta från våra tallrikar) vaknade 03:30, vrålandes i magsmärtor och har efter
det fyllt  fem st blöjor på höjden. Födelsedagsmannen bosatte sig i samma veva inne i vårt
nykaklade badrum och ligger i skrivande stund utslagen i sängen.
Jag själv märkte ingenting först jag kom på jobbet under morgonen och blev brutalt kniv-
huggen i buken av Billies ovälkomna lillasyster. Den jävla apan har legat därinne hela dagen
och pickat mig med dolken. Efter 3 timmar tvingades jag åka hem -till familjen snusk.
Fruktansvärd misär var det här...

Jag har definitivt inte avlidit. Är högst belevad och doftar rosstjälkar i franskt mineralvatten.
Det äro så att jag har bara inte känt någon glädje med att skriva på sistonde och när man
inte känner för något, så bör man låta bli. Har aldrig förstått meningen med att äta äcklig
mat, när man kan äta fantastiskt god mat istället.
Den där skrivarlusten går upp och ner och det är troligtvis bättre att ta små pauser och
bara inflika när det känns roligt, än att lägga ner helt och hållet.
Men tack allra hjärtligast för både mail och sms och stundande frågor i alla högsta välmening.


Vi har i alla fall firat herr Bulvans födelsedag idag. Jag överraskade med en heldag i
Köpenhamn, där jag gick och muttrade och svor över SMHI, som utlovat en klarblå himmel
och åtta grader varmt hela veckan, men som en timme innan avresa ändrade sig till mulet,
pissigt småregn och snålblåst. Hur som helst så blev det ändå en jättebra dag, då vi strosade
omkring i staden, var inne en sväng på Illum, tog en öl i Nyhavn och dreglade öppet på
Torvehallerne.
Vi åt en halvgod middag och hoppade sedan på pendeln hem igen, efter sju timmar.

 

 

Bussen stannade för att släppa på folk och jag försökte desperat fota genom en otroligt
lortig ruta.
Det andra fönstret från vänster, längst ned, är någons vardagsrum. Mitt i vardagsrummet
står en julgran. I februari. Har de inneboende tvingats avskeda tjänstefolket?

Åtta timmar senare och jag tuggar bacon och nudlar ur en gammal såsburk.
Därefter svalde jag hela morgondagens lunchlåda med kycklinggryta i ett enda stort tugg.
Vi hårdbantar resten av veckan va?
Slog för övrigt till på en anti-skrynkel-kräm idag. Börjar känna mig ytterst degig i fejset och
försöker samtidigt hålla löftet om ingen botox före 28 jordsnurr.
Men livet går sakta men säkert mot sitt slut.
Åldersdiabetes tycks vara det nya svarta. Hinkar vatten som en kamel i bastun och sprutar
ut allt fortare än vad det tycks anlända. I kroppen alltså. Ja, den här arma kroppen är inget
att skryta om. Ge mig två veckor till så har jag säkerligen fått både russinhud, kärlekshandtag
och celluliter. Det är lika bra att avveckla redan innan LO ringer och vill snacka sparkassa.
Det osar klubbrum och dominikanska cigarrer i uthuset. Det är bäst att jag går dit.

 

Prällen hette Uffe och skulle hem för att sänka en stor whisky.

 

Klockan är 00:30 och jag sitter på köksbordet och slevar laxsashimi med den ena handen,
knåpar halsband med den andra och torkar blötsnor med den tredje.
Det finns ingen som väntar på mig i sängen och ingen som kommer att vakna före klockan
11:00 imorgon. Det är bara jag, jag, jag och det fenomenala jag:et svajar hatt och tackar för
egentiden.
Vad sa vi om det här med ensamheten? En vecka per månad vore det ultimata.
Sova, jobba, städa och pilla fejs i förstoringsspegeln är allt jag behöver i livet!

Alla hjärtans dag alltså.
Den här dagen tycks återkomma varje år och jag är lika ointresserad som vid Halloween,
påsk och halleluja-i-himlen. Bevan och Bulten flög upp till Östersund i förrgår och jag spelar
musik på högsta volym och städar frenetiskt.
Denna dag var tydligen bättre förr om åren:

2012 - Jag hänger på jobbet och käkar nötter.
2011 - Var jag hos sjukgymnasten
2010 - Bokade jag mitt livs resa
2009 - Gifte jag mig
2008 - Sade jag upp mig

Jag borde kanske printa ut över 4 års samlade dagboksdagar och lämna till eftervärlden?
Billie kan lära sig en hel del från de mest saftiga bitarna i mitt ack så fantastiska liv.
Måste genast börja leta efter en större lägenhet med plats för 896 st guldpläterade prämar,
bundna i mitt aneletes svett. Helig skrift. Jag lider utav storhetsvansinne.

Jag fick barnbajs på handen imorse.
Under nio månaders tid har jag bytt blöjor och torkat skit, men inte förens idag råkade
jag sticka fingret i det.
Orange, var färgen. Jag undrar vad hon har ätit. Morötter är portförbjudna i vårt hem.
Det blir sådana fula fläckar på hakklappen om hon skulle råka spilla.

 

Om fyra veckor skall jag vara föräldraledig på riktigt för första gången och jag och Bultis

har hundra små resor inplanerade. Vi flyger bland annat upp till Östersund en sväng och vi

insåg idag att hon kommer att behöva en overall.

 

I Skåne behöver man bara en fin kappa och ett par extra strumpbyxor, men om man ska

hänga i fjällen och se bra ut på Fjällgårns AfterSki, så måste man ha en varm overall.

Dessvärre visade det sig vara helt jäkla omöjligt att få tag på något lämpligt så här års, då

sommarkläderna redan har redan börjat skyltas. Den enda vi hittade, förutom något rat på

H&M, var denna guldbruna sak från Molo. Dåså.

 

Efter tre timmars letande så slog vi oss ned på närmaste pub med kall öl och tilltugg.
Billie beter sig alltid fenomenalt bra, så länge som hon har det otroligt viktiga fickuret med sig.
Badboken Bamse och övriga leksaker har alltid varit totalt meningslösa.